Aftonbladet – 28 april 1842, sida 2

obotligt fel, och som gjorde att han bildade en ullkomlig kontrast mot Eugene, hvars sköna, reselbundna ansigte tycktes genom hans nations medfödda flegma erhålla något sublimt, storarladt; men det lyckades sällan Carls outtröttliga iflighet att bringa rörelse i detta anletes stela muskler. Det oaktadt voro de båda gossarne oskiljaktige. När hotelser, straff, böner och smekord icke förmådde tygla Carls häftiga sinne, så var en blick ur Eugenes lugna öga ofta tillräcklig för att återbringa honom till fattning, då deremot det egensinne, den halsstarrighet, som ofta visade sig hos Bugeae och gjorde föräldrar och lärare alldeles utom sig, smälte vid ett enda bedjande ord af Qarl, beledsagadt af en blick, som vanligen plägade besegra dennes närmaste omgifning, och som, då Carl uppnått ynglingaåren, ännu Jängre utsträckte sitt farliga välde. Imedlertid förlänade Eugtnes lugna allvar honom redan tidigt ett slags värdighet, som till och med under lekarne gaf sig tillkänna, och som Carl leende fogade sig efter, i det han på skämt kallade sin vän Monseigneur. Sminingom tycktes dock den tidpunkt, då karakterernas olikhet tydligare gaf sig tillkänna, skilja deras lefnadsbanor, ehuruväl den fordna tillgifvenheten icke derföre minskades, utan syntes snarare som. en till nödens tid förvarad skatt ligga gömd i djupet af hjertat, under det att de båda ynglingarne hvar för sig gingo att söka de nöjen, som bäst öfverensstämde med deras böjelser och tycken. Eugånes föräldrar, djupt betryckta och mycket sjukliga, i följd af många sorger och motgångar, samt med allt mera mörknande utsigter att åter kunna göra sina i fäderneslandet förlorade rättigheter gällande, beflitade sig endast om att uppfostra sonen till en rask och dugtig landtjunkare. Väl försummade de icke att låta bibringa honom de för den tidens adelsynglingar erforderliga kunskaper, men Eugånes stilla, enkla verksamhet