Aftonbladet – 27 april 1842, sida 2

srundiagstörandringar, och Degge kamrarnes s:mnanstämmande beslut fordras för antagandet af sådana förändringar; samt slutligen i 48 och 62 3S, som stadga Andra Kammarens omväljsing a senom den första, till en tredjedel, vid hvarje riksdags slut. Verkan af hela denna kombinaion synes böra blifva en fortfarande ihärdighet i åsigter irom Andra Kammeren och det från denne utgående Grundlagsutskottet, för åtminstone vå på hvarandra följande rissdagar, eller tilidess två tredjedelar af Andra Kammaren hun-s nit omväljas och en ny pluralitet, byllande nya åsigter, der möjligen uppstått. Nir hirtill kommer det af lagförslaget oförändrade stadgardet nuvarande Grunslag, som fordrar två riksdagars sammanstämmande åtgirder för grundlegsförän dringar, så synas dylika förändringar svårligen kunna efter dea nya grundlagsredaktionen tilivägabringas, utan att meningen om deras nödvändighet och lämplighet fortfar under fyra på hvarandra följande riksdagar: en onekligen för lång pröfningstid för det nya grundlagsförslagets bruk barhet, om denna skulle visa sig tvetydig i en eller annan punkt. Härvid bör likväl ihågkommas den väsendtliga skillnaden emellan nu ech framdeles: av orubbligheten i Andra Kammarens och dess Utskotts opiaioner icke är att förvänta vid de fvå första bland de riksmöten, som följa på lagförslagets antagande och vid hvilka just de förbättringar j förslaget skulle gillas eller ytterligare mod:fisras som vid antagningsriksdogen kunde göras hvilande till den nya rsiksförsamlingens bebandlin Enligt en provisorisk och framdeles försvinnande föreskrift i lagförslaget — den 4435 — skulle nemligen den Andra Kammarens daning för första gången, eller just till den först efter antagningsriksdagen sammanträdande riksförsamlingen, icke tillkomma den nya representationen, utar den nuvarande. Den skulle väljas genem en vid antagningsriksdagen a! nuvarande Riksstånd utsedd Nämnd. Den blefve således i sjelfva verket ett Utskott från de fordna riksdagarna, testamenteradt af dessas Ståndsrepresentation it den nya Nationalrepresentationen, men med lika röst i alla grundlagsfrågor som den sednares Förste Kammare och med en gilven öfvervigt dessutom, till följd af prerogativet att inom sig utse Grundiagsutskottet. Hos denna Andra Kammare — detta Utskott af den gamla Stindsrepresentationen — kan man med vida större sannolik het förutsätta böjelsen att förändra de nya grundlagsföreskrifterna, än något öfvervägande begär att konservera dem. De förbättringar i desamma, som vid antagningsriksdagen kunde blifv: föreslagna, skulle följaktligen icke, inom en så sammansatt Andre Kammare, äfventyra något motstånd. Samma utsigt för möjligbeten af grundlagsförbättringar fortfar äfven för det andra riksmötet efter antagandet, emedan två tredjedelar och följaktligen en oemotståndlig majoritet inom den nya riksförsamlingens andra Kammare, ännu då skulle befianas qvar från den gamla Ståndsrepresentationen. Häraf lärer det vara tydligt, att om förslaget antages vid nästa riksdag, så äger man ändå tillräckligt rådrum att jemka och förbättra hvad som i förslaget kunde finnas otillfredsställande. Farhågan, att man genom antagandet hinder sig för alltid fast vid det nya, har sålunda ingen verklig grund. Först med den tredje riksförsamtingen inträder den nya grundlagens svirföränderlighet; men hvad man icke dessförinnan hunnit omdana, torde ej kunna befinnas så oundgängligt eller brådskande, att man icke, utan våda för landet, kan afvakta den i förslaget beräknade mognadstider. Norrige har t. ex. funnit sig väl belåtet med sin nya grundlag i mer än ett fjerI dedels århundrade, utan att någon annan väsendtlig förändring deri ansetts nödig, än de som genast i början måste vidtagas för att bestämma thbronföljden. Men om förändringar och förbättringar vid det en gång antagna grundlagsförslaget icke möta nåIgon svårighet i lagförslagets former, emedan en TI delegation ifrån den nuvarande ståndsrepresentationen i början står till hands att undanrödja hindren, så kunde i stället inträffa, att de icke Jaf ståndsrepresentationen tillsatte, utan ensamt efter den nya vallagen utsedda ledamöterna af riksförsamlingen, egde personliga intressen emot vissa förändringar eller förbättringar. Så har man åtminstone förutsatt, då man, ibland andra inkast emot förslagets antagande, velat finna ett för stort inflytande, inrymdt åt den mindre förmögenheten, i förening med de uteslutande nationella samhällsåsigterna, men ansett för litet inflytande tillerkändt den mycket stora Tförmögenheten och de provinciella intressena. Såsom en utveckling af denna sats har blifvit anmärkt, att ett konstitutionellt samhällsskick, för att vara fullkomligt, borde deri likna det nordamerikanska, att, likasom samhället i det hela fordrar sin serskilda representation och lagstiftningsmakt, så borde äfven hvar provins ega sin, och likaså hvarje kommun sin ; men att denna fullkomliga utbildning icke kunde förväntas, om ej vallagen för riksförsamlingen närmade sig så mycket som möjligt till vallagarne både för provincialförsamlingarne och kommunaiförsamlingarne, med hänseende så väl till grunder som till former: en öfverensstämmelse, som icke anses vara iakttagen nu, då den större förmögenbeten har, vid valet af riksdagsmän, mindre inflytande, än den oundvikligen skulle komma att få vid valet af provincialrepresentanter eller kommunalrepresentanter. Det är obestridligt, att denna invändning hvilar på en sann theoretiskt grund. Men i praktiskt hänseende leder den till så stora svårigheter, att man ej kan undgå dess sammanförande bland de beryktade anspråken på cfamiljens, arbetets och industriens omorganiseranden, såsom vilkor för en representationsförbättring. Goda