Aftonbladet – 27 april 1842, sida 2

OM UTSIGTERNA TILL FÖRBÄTTRINGAR I KONSTITUTIONS UTSKOTTETS REPRESENTA TIONS FÖRSLAG, i fall det antages vid nästa Riksdag. Man torde ej beskyllas för att visa detta förslag någon öfverdrifven artighet, om man anser dess egentliga företräde framför sina äldre syskon bestå i dess lycka att hafva öfverlefvat sin födelsestand. Dermed bar man ju icke sagt att det är fritt från bristfälligheter, och än mindre att det är det bästa som blifvit uttänkt? Man uppskattar det då, likt så mycket annat här i verlden, efier dess framgång och icke efter dess förtjenster. Framgångens värde kan likväl ingen frånkänna det, och fäderneslandet eger sin andel deri: ty det ser ändtligen en förbättring i vårt representationssätt vara i fråga på allvar. Åtgärden är denna gången någonting mer än en iliusion; man bar icke längre framför sig allenast ett luftslott i fosterlandsvännens drömmar, utan en verklig borg, ämnad till vår frihets och sjelfständighets försvar. Den står oss öppen; det beror på oss sielfva att taga den i besittning: skola vi träda in? Frågan är vigtig, ur olika synpunkter. Lemna vi det erbjudna tillfället derhän, så är den nya byggnaden på förhand dömd att falla inom fyra år, utan minsta förhoppning för oss, att få någon waraktigare uppförd i stället, eller ens att få se någon uppföras, under dot att våra gamla inrättningar förfalla dagligen. Inträda vi, så återstår att veta om vi kunna förbättra den påbörjade anläggningen till allmän belåtenhet, i händelse, som mången förespår, Vi skulle finna den mindre t eflig sådan som den är nu. Tillfället är deana gången så ovanligt och derföre så inbjudande, att man skulle kunna förutsätta håg att omfatta det äfven hos många, som anwars icke gilla förslaget, men inse vigten att begagna den nu öppna vägen till inträde på förbättringarnes bana, och endast tveka i ovissbet om någon utsigt till afhjelpande af förslagets bristfälligheter, eller af farhåga att tiden dertill skulle blifva alliför åflägsen. Anmärkninzarne mot förslaget tyckas derföre böra skärskådas från devna serskilda synpunkt. Bland eriuringarne i sak torde få hafva föranledt rågon allvarligare uppmärksamhet, än de som blifvit framställda af en ibland KonstitutionsUrskottets egna ledamöter, grefve Spens; de vidröra tillika det vigtigaste af hvad andra haft art invända. Hvad som åter angår frågans behandling under diskussionerna i Stånd och Utskott, eller de förmenta felen emot nu gällande former, är af så motsägande beskaffenhet, att det lämpligen synes kunna qvittas de tvistande emellan, sedan sjelfva den afgörande omröstningen, hvarigenom förslaget blifvit antaget såsom hvifande, i trots af dessa anmärkningar vid proceduren, en gång för alla Ayttat hufvudfrågan ifrån formernas område in på sakens. Det är följaktligen endast inkasten emot sjelfva hufvudsaken, eller det nu mera till antagande eller förkastande hänskjutna förslagets eget innehåll, som bädanefter kunna göra anspråk på granskning. så snart med denna åsyftas upplysning och ej chiken. Ingen anmärkning i sak synes vigtigare än den. som gäller de t sjelfva förslaget befintliga hinder emot förändringar i detsamma, om det en gång blifver grundlag. Vore dessa hinder