Aftonbladet – 27 april 1842, sida 2

att fordra aistret förr än danaren, frukten förr in brodden, är att uppställa vilkor, som icke kunna efterkommas, och leder, i detta fall, till samma mil, som ett öppet och formligt motstånd mot alla representationsformer. Medan vi, i sådant hänseende, väntade på att gräset grodde, skulle hästen dö; innan vi finge kommuner och provinser fullständigt organiserade med sin representation, sin lagstiftning och förvaltning, skulle den gamla ruinen af vår nuvarande statsrepresentation hinna så förfalla, att despotism, anarki elier kanske wvasallskep intoge dess plats och för alltid utestängde icke blott möjligheten för riksförsamlingar, utan äfven förjagade alla tankar på både provincialoch kommunalrepresentationer. Om åter mnationalrepresentationen en gång är i verksamhet — låt vera till och med på ett för mycket abstrakt och allsidigt sätt — så skall behofvet af kommunalinstitutioner så mycket snarare låta känna sig, alldeles som det inträffat i Frankrike och Norge; men då vi i Sverge ega samma förmån som i Norge, att redan besitta en grund för kommunalförfattningar, så befarade vi ej att deita behof skulle blifva här mindre tillfredsställdt än i vårt naboland, eiler att vi, likasom Fransmännen, skulle hafva förlorat sinnet för kommunala institutioper. Riksrepresentationen och kommunalförfattningen skulle nog efteråt, i sinom tid, framkalla provincialrepresentation. Denna representativa samhållsafdelning är dessutom den minst argelägna. Erfarenheten lemnar, efter hvad vi i en föregående uppsats redan anmärkt, bevis nog, att provincialismen alltid finner organer, utan att man behöfver framkalla dena med konst. När detta samhällselement eger mer än ett underordnadt inflytande, har det alltid verkat mindre godt än ondt; provincialensidigbeterna fortfara hos oss ännu med anspråk, som erinra om fylsesrikenas tidehvarf, och i Frankrike är det uppenbarligen fruktan för dem, som till en väsendtlig del både motarbetat den linge påtänkta kommunalbildningen derstädes och sjelfva riksrepresentationens förbältring. Att tänka på deras nyttiga riktning bos oss, är utan tvifvel nyttigt; men att för dem uppoffra tillfällettill den vigligaste af alla förbättringar i vårt statsskick på det hela, vore den största obetänksamhet, som lagstiftningen kunde begå. Vid de föreslagna valgrunderna har äfven blifvit erinradt, att ,större köpingar,, hvarmed menas sådane som äga minst femhundrade inbyggaren, blifvit inberäknade bland stadsmannavaldistriktern2, och ej bland landsbygdens, fastän dylika köpingar ofta icke äro att anse för annat än byar och det gifves byar med flera invånare än femhundrade; hvarförutan mindre köpivgar befinnas, likasom -andra byar, hänförda ull landsbygden. Denna anmärkning är ställd i sammanhang med anmärkningarne mot de medelbara valen på landet, under det att städerna välja omedelbart: valgrundens riktighet bestrides alltså egentligen för valsättets skull. Man erlkänner, och med skäl, att det omedeibara valsättet äger företrädet; men KonstitutionsutskotItet hade trott sig icke kunna tillstyrka det, för lnärvarande, vid valen på landsbygden, och det Itycks icke hafva delat jemnt mellan större byar och smärre köpingar, då det gjort de sednare en förmån, hvartill de icke synas vara mera berättigade än de förra. Anmärkningen är otvifvelaktigt grundad och kommer sannolikt att vinIna afseende vid de stundande förbättringsförslaIgen, i händelse det medelbara valsättet bibehålles. Sannolikare är dock, att om lagförslaget antages, så föreslås på samma riksdag upphörande af alla I medelbara val och införandet af omedelbara äfven för landsbygden, sedan man nu vet buru j omedelbara val kunna verkställas af en stor massa väljande utan fara för tumultuariska folksamlingar och utan behof af några långväga resor för de väljande. Men dermed försvinner I ock skilnaden i valsätt emellan stad och land, 5 samt alla från denna skilnad bemtade inkast mot I Me ll re I 2 ee mm em Wo Po PF tagförslaget. O!ägenheterna af skilnaden och den ojemna fördelningen kunna således undanrödjas så skyndsamt, att de ej inträffa mer än en enda gång, och knappast hinna märkas innan de försvunnit. Förmodligen lärer man icke underlåta att på samma gång föreslå rättelser. i beräkningen af fastighetscensus för valen på landet, så att tiondedelsröster blifva de minsta som beräknas och icke hundradels, dem förslaget godkänner. I det heja är detta annars af så liten vigt, att det icke bör kunna inflyta på någon riksdagsmans röst vid frågan om förslagets antagande eiler förkastande. De omständigheter, som här ofvan omförmäles, torde vara de enda, som kunde på den grund väcka betänklighet emot förslaget, att de tyckas hinderliga för detsammas fremtida förbättring. En noggrannare undersökning röjer dock, efter hvad läsaren måhända finner, att några sådana hinder icke genom dem äro till i verkligheten, och att man hvarken saknar frihet eller tid för vidtagande af alla de förbättringar, som kunna finnas nödiga. Bland mängden af öfriga erinringar emot förslaget, och hvartill höra många af obestridlig vigt, hafva vi icke träffat någon, som icke skulle kunna göras gällande lika ostördt efter förslagets antagande som förut, så vidt de annars hafva förnuft och skäl med sig. De föreslagna grundlagsstadgarne befinnas vid närmare påkänning så elastiska, att de utan svårighet låta omforma sig, så framt det sker någorlunda i tid; det är först efter årtionden de synas bestämda att få den opöjlighet, som man vanligen fordrar hos grundagar. STOCKHOLM den 27 April. — RÅ af Pikets Herrar. äfvarsta marckalkan: