Aftonbladet – 22 april 1842, sida 2

ans plats tydligen icke litet, och de öfriga 1elamöternes, d. v. s. kyrkoherdarnes o. d:s, stiger i samma mån. Det värsta är då, att allmänheten ätt nog förutspår, huruledes regeringen sjelf skall upphöra att lemna sitt mäktiga biträde till prelat-eiementets upprätthållande, när den förmärker sig icke kunna påräkna synnerligt politiskt gagn mera genom detta elements inflytelse på det ,lägre, presterskapet. Just detta ögonskenliga förhållande är hvad som utgör det i sig sjelf förskräckliga för nämnde prelat-element, såsom sådant. Fåvitskt nog ir det då, att som Hr P. W. W. deklamera emot uppsatser i en tidning, som intet vidare gjort, än lemnat sitt bidrag till en redan gifven saks uppklarande inför det allmänna medvetandet. Hr P. W. W. har af taktik låtsat ställa sig på det lägres presterskapets led, för aut derifrån ropa sitt korsfäst! korsfäst! emot sanningen: men han tillhör dock alltför uppenbart en helt annan skara. Icke heller må han inbilla sig, att det lägre presterskapet nu befinner sig så i dimmor, att det icke sjelf inser sin verkliga ställning af en på christendomen grundad kraft till folkets väl, emot godtyckligheter af hvad färger som helst. Sjelfva Hr P. W. W:s försök, att uppreta de män, som bekläda prelaturen, synes oss icke rätt lyckligt valdt. Ty det är alltför klart inför hvarje läsare af A. B., att dess uppsats icke polemiserar emot någon person inom prelaturen; och till yttermera visso uttalades detta formligen såsom en reservation emot missförstånd, och som en gärd åt sanningen. Hvem måste icke kunna begripa, att man med historiens vitinesbörd och förnuftiga skäl kan gifva sina tankar tillkänna öfver en social formation, hvilket prelaturen utan tvifvel är, och visa den såsom en numera föråldrad återstod från en bildningsart (den katholska), hvilken vi icke läcgre få bekänna; utan att man derföre på minsta sätt underkänner det personliga och enskilda värde, hvilket, allt efter måttet af karakterens redbarhet, med nöje erkännes hos män, beklädande embeten inom denna sociala formation. Vi skola arföra ett exempel af upplysande slag. Man har i Sverige länge yttrat sig öfver obehöfligheten och skadan af Lagmansrätterna. Frågas nu, om någon kan vara nog enfaldig, att bäri se en polemik emot de juridiska embetsmän i landet, såsom personer, hvilka bekiäda Lagmanstjensterna? Åtminstone hafva wvi icke hittills hört något så vanvettigt. Så länge en institution finnes bibehållen, är den lagl:g; följaktligen också de embetsmin, som henne utöfva, icke blott laglge, utan, allt i mån af sin personliga karakter, mer eller mindre aktningsvärda; men detta hindrar väl ej, att man kan framställa sina tankar om sjeliva instiiutionens beskaffenhet, i och för sig. Hr P. W. W. har tydligen lagt an på att hetsa det lägre presterskapet genom att bortblanda frågan och inbilla detta presterskap, ati det är anfallet i och med prelaturen ; ehuru den tydligaste åtskillnad dem emellan blifvit gjord, och ganska säkert af tidehvarfvet kommer att än ytterligare göras, ju mera mensklighetens verkliga angelägenheter uppklarna, och det egentliga presterskapet Jär känna sin betydenhet. Hetsningsförsöket hörer således till det misslyckade. Hr P. W. W:s andra afsigt, och hvarom vi nyss ofvan talade, den, att söka inbilla prelaturens nuvarande beklädare, det de i och för sina personer blifvit anfallne genom yttranden, som angå den sociala inrättning, hvartill deras embeten böra, kan möjligen lyckas något bättre; likväl hafva våra biskopar i allmänhet visat sig ega så Jjusa hufvuden, att, om de också af artighet emot Hr P. W. W. eller någon dylik författare, låtsa känna sig personligen kränkte, så veta de dock ganska säkert, att ingen vill dem det ringaste ondt såsom mennisker för sig, eller nekar dem all den gärd af höflighet, aktning och vördnad, som de kunna förtjena. Det är väl sant, att man sett några af dem på riksdagar gå besynnerliga ärenden. Men då det icke är otänkbart, att de verkligen på samvete ansett sådant tillhöra deras embetspligt, så måste ju i sådan händelse äfven här allt det odiösa falla tillbaka på embetet sjelf, såsom sådant; och ej angå personerna, hvilka samvetsgrant utöfvade det. Hr P. W. W. har till öfverskrift på sin artikel icke valt något ur den Hel. Skrift, hvilket eijest ej varit ur vägen, då han åtminstone ville synas skrifva i ett ämne rörande christendomen. Ledd af sin instinkt har han i stillet tagit en romersk författare, den godkände Cicero; och det kan väl också icke nekas, att den hedniska litteraturen lättare låter sig begagna för prelaturen, än Nya Testamentet, som icke vet af någon sådan. Den gode Cicero är också en man, som med heder kan citeras af bvilket parti