Aftonbladet – 22 april 1842, sida 2

tt ännu en gång taga afsked, och då hon gaf mig ien sista kyssen, sade jag: Gud välsigne dig, söta Marie! vi återse hvarandra snart. — Gud välsigne dig, Mergan, och bevare dig på vägen! svarade Marie, omfamnade mig ännu en gån? och lemnade mig. Vid återkomsten till Förgylda Solen, der jag steg Lill bäst, såg jag på gården den mannen, som någre timmar förut gifvit mig underrättelse om Blainer Då han blef mig varse, vände han hasiigt bort hufvudet, tryckte ned hatten i ansigtet och gick in i stallet för att taga sin häst, Uti dennn lilla omständighet var väl ingenting ovanligt, och likväl kunde jag ej undgå att bli förundrad deröfver. Jag må. ste äfven tillägga att denna varelse blifvit ganska vanlottad af naturen; tusende dystra tankar sysselsatte mig under den ensliga vägen, som återstod för mig. Det var ej sällsynt att förmögnare bönder blif vit plundrade der, det var första gången jag färda des utan min trogna Blainer och jag tänkte ej lugn på utgången. Mitt minne erinrade mig obarmhertig om mera än ett mord, begångetjust uti samma trak. ter jag nu befann mig. Med Blainer vid min side hade jag ej haft något att frukta, men beröfvad han: beskydd, visste jag numera ej hvad som kunde hän da mig. Sedan jag undersökt om mina pistoler vo. ro väl laddade, sporrade jag hästen och skyndade så mycket som de elaka vägarne kunde medgifva Jag had2 ej trafvat länge, då jag af säkra förebusc insåg, att det oväder. som hela dagen sammandragi sig, snart skulle utbryta. Blåsten var ännu stark men från en annan sida, och jagade de tjocka, mör ka skyarna, som semmanstötte, under det att snö flockarne då och då, i häftiga hvirflar kringfördes Allt bådade ett fasligt yrväder, och som jag red en genväg, förande rakt öfver bergshöjden, förutsåg jag att bli utan skydd utsatt för hela stormens ryslighet och våda. Jag var ledsen att ej förr hafva lemnat