Aftonbladet – 22 april 1842, sida 2

FÖRSKRÄCKELSE I BILÄGEET. Vi omtalade i går en viss Hr P. W. W.,som Sv. Biet skrifvit en insänd artikel, och af hvars netlefrade och mer än vanligt fanatiska skrifsätt man kan döma till den förskräckelse, som måste hafva uppstått i sjelfva Biets läger, enär artikeln väl icke annars fått ett rum i prelaturens egen tidning. I sjelfva verket hvilar likväl forhågan på långt äldre grund, än den uppsatts i Aftonbladet, som bar namn af Biets högsta Politik, och hvilken endast gifvit luft åt ett allmänt spridd: tänkesätt öfver ett längesedan bekant faktum inom Presterskapet. Naturligt var väl, att prelaturens förfäktare skulle erfara en viss rädsla, då man på anförde tydliga och allom begripliga grunder visade att denna (prelatures), långt ifrån att vara behöflig för ehristendomea, allenast består i en lemning ifrån katholska tiden, utgörande ett slags trefvare, hvarmed den poiitiska makten söker på religionens område få fram sina afsigter och under en täckmantel göra sina intressen gällande. Att det egentliga och stora, fast med namnet lägre, betecknade Presterskapet således har en i såkens natur liggande olikhet emot det bögre, är alldeles ovedersägligt; men det är i synnerbet på ett par förflutna riksdagar, som detta förhållande framträdt i sin rätta dager. Hvem vet icke, att då förut hvarje stifts biskop vid en riksdag till den grad disponerade psitt presterskap, (såsom det ganska karakteristiskt hette), att han i det närmaste ansågs kunna inför regeringen ansvara för tänkesätt och vota hos sina 4 eller 3 till riksmötet uppkomne kamrater, hvilka då voro att betrakia föga annorlunda än som ett släp af satelliter åt honom och genom honom åt makten; så förändrades detta vid sednaste riksdagar allt mera, och slutligen till den grad, att ganska månge riksdagsmän bland det andliga ståndet insett möjligheten af sitt oberoende, sin sanna värdighet och sin ställning till fäderneslandet, samt emancipe rat sig från den episkopala inflytelsen. Det hände icke således, att de alldeles utan egen pröfning rät tade sig efter några från biskopsbänken emanerade voteringslistor, utan både tänkte, talade och röstade efter öfvertygelse. Det är detta faktum som utgör det egentligen nedslående för Prelaturen. Ty om en biskop vid riksmötet nu ej betyder vidare, än att han blott för sin persen kan : hattkullen inlägga den devouerade sedeln, mer den förbländning upphört, hvarmed han fordom kunde på en vink förmå sina s. k. stiftsbröder att teckna alldeles dylika sedlar: så nedsjunker er ss nd ante ATA RA FR AT EE RE rer rn nn a Rv Är VS