Aftonbladet – 22 april 1842, sida 2

Shrewsbury, ty det mörknade allt mera, och den farligaste delen af vägen återstod. Jog var ungefärligen halfvägs, då yrvädret, som så länge hotat, ändtligen utbröt med den vildaste häftighet. Stormen tjöt och genljutade mot bergen, och snön nedföll till en nästan qgväfvande mängd. Jag började eftersinna hela faran af min belägenhet, tänkte suckande på Marie, insvepte mig det bästa jag kunde i min kappa, anbefallte, mig i Guds beskydd, och fortsatte min kosa så godt jag kunde, Jag hade just inkommit uti en stor skog, då hästen snafvade, föll omkull och kunde ej mera gå utur stället. Denna olycka hade jag ej kunnat ana, och som det fullkomligaste mörker omgaf mig, ökade detta fasan af min ställning. Jag Viste ej hvad jag skulle företaga med hästen, då j28 påminte mig i hast ett slags lada, som herdar förmodligen uppsett helt nära det ställe jag var; jag fann den verkligen och ditförde det arma Skadade djuret. Imedlertid fortfor yrvädret och mitt enda hopp var att hinna till en bondgård, belägen en mil derifrån, samt att der söka skydd till morgonen. Mer detta sista hopp förlorade jag snart, ty som jag vid utgången från ladan tagit oriktig väg, gick jag vilse allt mera och mera uti den tjocka skogen. Då jag märkte detta samlade jag mina krafter och beslöt att uti första koja jog fann söka ett skydd under nattens fasa. Snart såg jag emellan träden ett flämtande sken; jag hälsade denna upptäckt med ett utrop af glädje och sedan jag gått rakt ditåt fann jag mig snart vid ingången will ett litet hus, beläget vid en siröm, som nedföll från berget. Jag klappade på flera gånger och det första jag hörde var Blainers skällande, jag kände för Väl hans röst för att kunna Misstega mig; det var ganska säkert min hund. Jag hade ej ännu återkommit från denna förundran, då dörren öppnades och jag befann mig midt framför gön vidriga karlen, med hvilken jag talat på Förgylda Solen; med den ena handen höll han