Aftonbladet – 18 april 1842, sida 2

al de förhållanden, som uti 49 Kap. 4 S Ärfdabalken omförmäles eller afses, ej vore ådagalagt, att Hofrättens utslag derföre upphäfdes och att frik. R. då icke, emot sitt bestridande, kunde ställas under förmyndare. Nu började E. röra på sig. Han stämde frih. R . den 29 påföljande Maj till Häradsrätten med påstående, att friherrn måtte åläggas ställa sig arrendekontraktet till efterrättelse elier gifva E. dels ersättning för arrendets afträdande, dels godtgörelse för 7 månader, som E. efter den bestämda tillträdestiden måst, i afbidan på utgången af R:s klagan, vänta och vidare tills bruket finge af E. tillträdas;. mad 100 Rdr Rgs i månaden. Obegripligt nog gjorde frih. B. invändningar, och fann sig vid att dertill begagna det omyadighetstillstånd han sjelf öfverklogat. Han gvarade, att han varit obehörig att sluta kontraktet, att dertill förmyndarens samtycke erfordrats och att det varit oförnuftigt af E. att vänta, sedan förmynderen underrättat honom om friberrns omyndigkststillstånd. Vidare invände hen, att E. i allt fall ej var vederbäftig för kontraktets fullgörande; att kan för dess afslutande gifvit muntligt löfte at: ställa borgen, men ett den borgesman ban erbjudit var en cessionant, och att mumera friherrn icke ville öfverlemna pappersbruket åt E. E. förmente att, då Hofrättens utslag ej vunnit laga kraft, hade förmyndaren ej laglig rättighet att blanda sig i affären; att borgesmännens vederhäftig het ej hörde till saken, enär någon säkerbet ej omnämndes i kontraktet, som ej finge ansidiga tydas eller utsträckas utöfver dess bestämmelse. Derjemte företedde likväl E. nu en borgensförbindelre af fullt vederbäftig person. Orsaken hvarföre frih. R. ångrat sig, påstod E. vera den, att annan person bjudit wera än E. för arrendet. Uti utslag den 141 Dec. 1837, rävonnereda Häradsrätten sålunda: Af stadgandet i förordningen den 7 Juni 1749, att, då till myndige år kommen person ställdes af vederbörlig domstol under förmyndare, ändring i sådant beslut i vamlig ordning finge sökas, men att den omyndige förklarade borde vare under förmynderskap till dess något utslag, hvaruti han för myndig förklarades, vunnit laga kraft, ansåg Häradsrätten tydligt, att frih. R. varit skiljd från befattningen med sin egendom från det Hofrättens utslag föll och tills detsamma al Kongl. Maj:t ändrades. Då frih. R., sedan han återvunnit myndigheten, icke velat förnya kontraktet med E., utan fastheldre, på grund af sitt omyndighetstillstånd, då kontraktet afslutades, yrkat dess ogillande, pröfvade Häradsrätten rättvist, att, med ogillande af stämningspåståendet, upphäfva och för ogåitigt förklara det emellan parterne afslutade arrandekontrakt. Skaraborgs läns Lagmansrätt fastställde uti dom d. 5 Dec. 4839 Häradsrättens utslag, på de tillagde skäl, att E. fått vederbörlig tillsägelse 2 dagar efter kontrektets afslutande, att kontraktes icke kunde blifva för frih. R. bindande; samt att denne frikerre ver oberättigad kontrahera, hvaraf E. kunnat äga anledning att rätta sig, utan att vidare uppoffra tid och onödig väntan på en osäker utgång af Rudbecks klagan. E. gick till Götbha Hofrätt, dar ban anförde, att, sedan arrendetiden nu hunpit nära förflyta, vore han föranlåten yrka 500 Rår Rgs årligen i skadestånd, hvilken summa han beräknat efter jen omständigbeten, att då pappersbruket nu blifvit utarrenderadt till en annan, denne betalte 500 Rär Rgs mer, än i E:s kontrakt var bestämdt. Derjemta företedde E. bevis af pappersmästaren, att årliga behållningen af bruket, med de i kontraktet betingada vilkor, bordt, sedan alla till bruket hörande utgifter voro bestridde, utgöra 1000 Rdr Rgs. Uti dom den 26 Febr. 1841 utlät sig Hofrätten sålunda: Hvad 8 i förordningen den 7 Juni 1749 innehöll, dels att. på det omyndiga ynglingar, oller de, som hade lust att, dem bedraga, ej måge göra räkning på den tid, en ynglinvg, efter lagens allmänna förordnanda, blefve myndig, frihet alltså lemnades föräldrar, närmaste anhörige eller förmyndare att begära, det deras barn, anbörige, eller de, söm under deras förmynderskap stodo, måtte än längre och på flera år, än lagen utsatte, förklaras omyndige, och dels att, oaktadt besvär öfver domarens utslag anfördes, den omyndige dock borde vara under förmynderskap till dess något utslag, hvaruti han för myndig förklarades, vunnit laga kraft, ansåg Hofrätten endast afse sådane personer, hvilka icke öfver sig och sitt gods voro rådande den tid deras fortfarande omyndighetstillstånd hos domaren söktes, men icke äga tillämpning på frih. R., som vid 43 års ålder och efter mångårig förvaltning af sitt gods, ansetts böra ställas under förmyndares vård och inseende. Af detta skäl fann Hofrätten det omtvistade arrendekontraktet icke kunna, på den af Underrätterne antagne grund, anses för ogiltigt, hvarför Hofrätten, med ändring af Lagmansrättens dom, förklarade kontraktet böra betraktas såsom en emellan fullmyndige personer ingången afhandling och vara gällande. Hofrätten ålade derföre frib. R. att ersätta den skada och förlust E. måst vidkännas derigenom, att han icke fått tillträda den arrenderade egeodomen, hvilken ersättning skulle bestämmas af 3:ne gode män. Detta beslut fattades utan skiljaktighet blend ledamöterne. Deröfver klagade frih. B. i Högsta domstolen. Nedre Justitierevisionen tillstyrkto fastställelse af Hofrättens dom på de skäl: att Kongl. Maj:t uppå frih. B:s besvär öfver Hofrättens ofvanomförmältebeslut den 8 April 1836, hvarigenom frih. R. förklarades omvndig. ganom utslag den 6 Mars 1837 för