Aftonbladet – 18 april 1842, sida 2

nd Arden VUJBUA IU0P SIM UU PpULDIIUdBU. ALAT UIUTU UR VT nar han ett varmt och öppet sinne för naturen och dess skönheter, och han vet alltid att bland sina bilder från salongerna inblanda en och annan landskapstafla af det mest intagande och uppfriskande behag. Man väntar med begärlighet fortsättningen af hans ofvannämnda Randzeichnungen, af hvilka hvar och en, såsom en liten komposition för sig. utmärker sig genom någon egendomlig och pikant karakter. (Insändt.) För vår allmänna benägenhets skull, att skära öfver en kampb, att bedöma personer efter stånd och klasser, hafva herrar postmästare fått sig påkastade namnet för nyfikenhet. De, som ej förtjena det, skadas icke deraf, de andra vill jag, för min ringa del, gerna unna detta deras oskadliga nöje, och till och med begagna det som ett slags prejudikat för att sjelf öfverlemna mig, en gång, åt en liten nyfikenhet på hemligheterna i postverketo. Saken är den, att jag, vid genomseendet af den brefbok jag håller med kongl. postkontoret i X, eller egentligen med den kongl. postmästaren derstädes, kommit att nu, sent omsider, fasthålla en anmärkning, den jag förut vid hvarje qvartalsliqvid låtit komma och fara. Anmärkningens föremål är det s. k. postmästarearfvodet, hvars belopp synes mig stå i ett missförhållande till mitt brefportos; och — utan att mer än i förbigående nämna, det sjelfva detta porto är så pass uppstegradt), att det kan anses som ett onus, således förmodligen oafhjelpligt, likasom det vore ett nödvändigt ondt, en naturnödvändighet, att det kan anses som ett — icke befordringsmedel af, utan snarare som en beskattning på ett s. k. fritt och civiliseradt folks brefkommunikation, hvilken borde vara i ytterst möjliga måtto kostnadsfri — vill jag här blott önska mig en upplysning om billigheten (jag hade så när sagt rättigheten) hos en herr postmästare, at! för hvarje lösbref, eller sådant som, inom hans distrikt, blott flyttas ur den ena privatpersonens brefväska i den andras, och således icke betynger kongl. postverkets kärror, låta betala sig med 4 sk. bko, och för hvarje rekommenderadt bref, som han icke utlemnar förr än efter återfångsten af ett mig tillsärds tryckt qvitto att underskrifva, således utan ringaste risk, 35 sk. bko, när jag nemligen, utom dessa extra ersättningar för hans besvär att läss några utanskrifter och låta några bref gå genom sin hand, betalar serskildt arfvode, lika stort merändels, om icke större, qvartaliter — ehuru ändå nedprutadt — än brefportosumman. Jag har trott mig med skäl kunna nedskrifva ofvanstående anmärkning, och äfven kasta in den under den liberala tidningspressen i den stora reservoiren för otaliga anmärkningar, hvilka väl till största delen blifva der liggande till domedag, oupptagna af vederbörande, som antingen äro sig sjelfva närmast, eller också hafva allt förnämt folks praxis, att höra illa, när de ej vilja höra, och ati icke göra redo för hvad de behaga kalla småsaker. ) Jag betalar t. ex. för en breflapp, knappast mel ån vägbar och som föres blott 5 å 6 mil, 4 sk. bko, hvilket, för att räkna skjutspengarna derför efter tyngd och mått och väglängd, såsom händelsen är med andra transportvaror, kan också räknas bland bevisen på, att staten hellre tar öfverän underbetalning för de tjenster den gör allmänheten.