Aftonbladet – 15 april 1842, sida 3

verlden att söka den, som en gång var er son, ert enda, älskade barn, och det skall bli min högsta tycka, att förljufva hans glädjetoma lif och att af alla mina krafter lätta dess mödor. Vid dessa ord neg hon djupt för baronen och lemnade rummet. Om Rosa verkligen fattat denna föresats, eller om bon endast härigenom ville stämma baronen till ett ädlare beslut, vilja vi lemna derhän; utgången rättfärdigade likväl den sistnämnda meningen; ty efter en långvarig strid med sig sjelf, inträdde den gamle herren i Rosas rum och förpligtade sig vid sitt hedersord, att åter upptaga sin son; om han nemligen ångerfull och frivilligt kom fadren till mötes, och framför allt om Rosa ville försaka hans hand samt genast och för alltid begifva sig till en annan stad. Rosa lofvade detta utan betänkande, ehuru med tuagt hjerta, och vidtog ofördröjligen nödvändiga anstalter till sin resa. Hvart? — derom var hon ännu icke ense med sig sjelf. (Forts. följer.) — DEN OLYCKLIGE BEUNDRAREN. På den tiden, då det ännu fanns officerare i den preussiska hären, som funno ett nöje i att duellera med sina kamrater, blott för att fördrifva ledsnaden under fredslifvet, satt en infanteriofficer af detta slag på ett kaffehus. Då inträdde en alldeles främmande kavalleriofficer, fin, vacker, med hurtigt utseende. Broder, — sade slagskämpen till en kamrat — jag .ycker ej om den der fina pojken. Jag måste slåss med honom. Förgäfves försökte man förmå honom att ej söka gräl. Slagskämpenr lurade på sin oför irgliga vedersakare, som tigern på sitt rof. — Den unge kavalleristen begärde en kopp kaffe. — Huru