Aftonbladet – 15 april 1842, sida 3

genom det egentliga, som det i christendomen på grund af stiftarens lära hufvudsakligen gäller, blitvit framhållet i sin rätta dag, försvarat siv plats och fortfarit att utgöra christendomens karakter af lif. Onekligt är, att visst någon satts äfven i det christna lifvet, renast fattadt, måste vara allmänt gällande. Att älska Gud öfver allting och sin nästa som sig sjelf, hvilken kärlek, för att vara lefvande och ounderkuflig, måste i menniskosjälen ingifvas och underhållas genom tron på Gud i sin uppenbarelse Christus: när detta till ochristne eller barn skall utläras, så måste det framställa sig under formen af en lärosatts, och denna lärosatts måste också för hela christenheten vara allmängiltig, emedan den utgör christendomens sjelfva grundkarakter; således en sådan, hvarförutan den icke är christendom. Men om en otalig mängd andra lärosatser kan man säga, att de, utan att vara falska, likväl för menniskans salighet betyda så litet, att de höra till antalet af likgiltigheter, i frågan derom. De flesta af de reglementen för tron, hvarmed kyrkomötena sysselsatte sig, voro i sig sjelfva filosofemer. Icke grundadt på Cbristi tydliga utsagor, och mången gång utan ringaste anledning deraf, utgjorde det mesta, som kyrkomötena fastställde, ingenting annat ä urgamia problemer af orientalisk vishet, hvilkas hem man finner icke blott i de Grekiska mysterierna och Mindre Asiens tempelskolor, utan ända bort hos Hinduerna, ofta i Braminernes, men ännu oftare i Buddisternes systemer. Iogen fråga kan således uppstå om, att icke alla dessa dogmer både hafva sin historiska märkvärdighet, och derjemte en stor aktningsvärdhet på det fi!osofiska området, i den meningen, som österlandet uppfattade filosofi. Men det utmärkande för christendomen — de:, som just satt christendomen till vår salighets grundval — består i frälsningen undan alla sådana frågor, läror och tvister; hvilka alla, så vigtiga de än må vara inom filosofien, dock äro små, ringa och likgiltiga i afseende på vår andes räddning till evigt lif. Att älska Gud öfver allting och sin nästa som sig sjelf — derpå hänger lageu och profeterna, säger Christus. En menniska, genom Christi ande väckt och fortlefvande i denna kärlek, går till salighet, antingen hon härjemte vet reda på en mängd filosofiska märkvärdighbeter, eller icke. Dessa orientaliska filosofemer intördes i den christna församlingen genom män, som blifvit omvände, utan att derföre glömma sin lärdom. Deruti hade också ingenting ondt varit, om blott denna lärdom icke sedan blifvit af dem satt till hufvudet i tron, i stället för att få vara foten. Sådant skedde genom kyrkomötena. I och med dem upphöjdes vissa af de urgamla filosofiska föreställningarne till christna lärosatser, och försåges med den yttre rättighet i samhället, att de af hvarje ,rätt :troende måste antagas; till vidmakthållande af hvilken rättighet svåra yttre straff stadgades, för hvar och en, som vågade vara af annan mening, såsom: uteslutande från församlingens gemenskap och, längre fram i tiden, ofta tortur ända till död. Kätterier bi!dades härigenom. Det vill säga: menniskor fingo namn af kättare, icke på grund af bristande kär lek tili Gud och medmenniskor, utan på grund af olika tänkesätt rörande ett antal urgamla hedniska filosofemer, som kyrkomötena upphöjt till trosartiklar, och hvilka dogmer väl alltid innehöllo någon sanning, ehuru en för lifvet likgiltig sanning, så att man utan svårighet ser kättarne i de flesta af dessa frågor hafva ungefär lika rätt som den allmänt antagna (katbolska) läro-normen; äfvensom denna å sin sida väl ock hade lika rätt som kättarne. Men för att likväl vidmakthålla dessa till christna gjorda lärosatser i sin kvaft af allmän gil tighet, fordrades en ny myndighet i samhället, och detta blef Eyrkan, i yttre mening förstådd, eller Hierarkien; Kyrkans institution, såsom sådan nemligen (såsom Hierarki), blef följakligen inom christendomen alldeles detsamma, som inom hedendomen. Den var ett sätt, att söka bringa menniskosjälar till lika tankar — eller, der tankarne ej läto tvinga sig, åtminstone till lika bekän helse — öfver ämnen, för saligheten likgiltiga. Man finner dock lätt, att ehuru de till normer upphöjda lärosattserna kunde hafva en unlerordnad vigt för saligheten, var dock den omtändigheten icke likgiltig, att en makt skapades, som betog menniskan friheten, att i likgiltiga imnen tänka hvad, hon efter bästa vett för godt! ann, eller. om hon ville, alldeles lemna dem lerhän. Utom att en sådan hierarkisk makti ir alldeles onödig, är den derjemte ända till förärlighet skadlig, derföre, att genom dess inflyelse nödvändigt de likgiltiga dogmerna upphöjas ill hufvudsaker i christendomen. hvaremot det!