Aftonbladet – 15 april 1842, sida 3

egentliga, enkla, stora — kärleken till Gud och medmenniskor — föres bort till bakgrunden, sjunker i dimma, glömmes, försvinner. Detta blir också allt mera christendomens bistoria, ifrån de allmänna kyrkomötenas period att räkna; och hälstången för denna olycka är den inom christendomen uppkomna och allt mer till myndighet utbildade hedniska institutionen: Kyrkan, såsom hierarki. Upprättandet af ett prestvälde, försedt med makt öfver samveten och själar i annan mening, än blott att undervisa och förmå dem till kärlek emot Gud och medmenniskor, innebar således christendomens oundvikliza förfall, genom att förvandla den, i större eller mindre grad, till det slags hedendom, hvilsen också fotade sig på sattser och mysteriösa bruk, i stället för på en helig stämning i anden, hjertat och förståndet. Christendomens räddning och återbringande till, sin egentliga och första, rena mening, ligger följaktligen i afkastandet af iden om en så beskaffad hierarki, grundad på relativa sattsers värde och vigt. Detta afkastande utgjorde Protestantismens grundsträfvande. Vi skola se huru långt, ifrån Luther räknadt, den dermed hurnit; och vi skola med detsamma upptäcka hvilka häfstänger hierarkien bragt rörelse för att siutligen, om möjligt bibehålla sin tillvarelse i verliden. (Forts. e. a. g.)