Aftonbladet – 13 april 1842, sida 3

s direktionen föranstaltar om uppgörande af arbet , plan, kungsådrans öppnande vid Tiavad, underdån ansökan om bidrag af statemedel, m. m.; att direi tionen skallj bestå af 5 ledamöter, som sig emella utse ordförande och kassör. : — För få dagar sedan införpassades till länshäkti en 22:årig flicka, af den lika rysliga som oerhörd lanledning att hafva sökt förgifva far, mor och tvenn Isyskon. Hon har nämligen af en kringstrykanc -Iperson, som drifvit så kallad Westgötbe-handel, bli vit förledd att emottaga en liten strut med arsenij Denne person stod i handel med flickans föräldre om deras hemman och hade, under föregifvande a lvi!ja gifta sig med henne, trädt i närmare förhå lande till henne. . Någon tvist med de gamle, i a seende på gårdshandeln, hade uppkommit, och vi lett tillfälle, då modren skulle besöka sitt visthu gifver den s. k. knpallaren henne struten, med beg: Iran, att tömma den i mjöl. Flickan gjorde gens: den invändning: de måtte väl ej dö deraf; cå nej) svarade han, adet är ej sådant. Missledd af ögor blickets förvillelse och, enligt hennes egen uppgif äfven af någon vidskepelse, att struten innehöll nå got medel att bringa föräldrarne till mera efterlå ienhet, begifver bon sig åstad och, under det mo dren var med annat sysselsatt, utströr med darrand hand hvad struten inneböll. Genast, sedan -bor jemte modern, återvändt till stugan, besinnade ho sig, och, under föregifvande att hafva fällt någo ljusskare, skyndar bon tillbaka och håfvar tillsam mans mjölet öfverst i säcken, borttager så mycke som rymdes mellan bida händerna och kastar det en vrå, lemnar sedam hemmet, utan att yppa nå sot. Dagen derpå tillreddes af mjöletisäcken pann kaka, och, efier förtärande af några bitar, visade si senast bos föräldrarne och de tvenne syskonen all tecken till intaget förgift. Genom hastigt mellan kommen och ridig bje!p blefvo de alla räddade frä! döden. Fadrer, förut sjuklig, måste dock införas til länsla-arettet, men äfven hvad honom beträffar, läre giftet icke medföra skada för bans lif. Den olyck liga flickan, hvilkens belägenhet är dubbelt bekla sansvärd, genom det atillstånd, i hvilket umgänge med knallaren försatt henne, har redan varit fö domsiol och öppet och ångerfullt bekänt sin vill och brott. Det har pu lyckats ertappa knallaren hvilken, såsom varande försvarslös, med så mycke större skäl kunde gripas. Denne nekade i börjar till ål bekantskap med flickan, men har sedan åt minstone erkänt sig vara skyldig till hennes olycks: i det ena fal:et, dock, under ifrigt förnekande, at hafva lemnat henpe den omförmälda struten elle; öfvertalt henne begagna den. (Mariest. Veckobl.) Calmar deux 6 April. Såsom ett ytterligare bevis på fenatismens framsteg bär å orten meddela: efterstående till Red. insända Utdrag af tt br:f från Ölands Jag kom till Thb—lunda kyrka sistl. Annandag Påsk. Der var en ovanligt stor menniskoskara sam. lad, ty en i rop varande predikant skulle samma dag derstädes för Guds församling uppträda. Redan de valda psalmerna N:o 54 och 420, egentligen ej hö rande till ämnet, antydde något eget och ovanligt på en sådan dag. Predikanten uppträdde och ingångsspråket blet: älsken J mig så hällen I min bus. Jag väntade, med anledning af detta språk, en kärnull och kärleksfull predikan; men huru förvånad blef jag icke, då predikanten genast började måla h—tet med de bjertaste färger. I a:handlingen, som var ett sammelsurium af olikartadt innehåll, utfor predikanten mot falska profeter, förbrytare mot sjette hudet och framför allt mot bränvinstillverkare, brän vinsminuterare och bränvinssupare. Ja, verdens barn sku!le. enligt predikantens försäkran, ,slå lånet efter publikaner och syndare. Utom andra grofheter upprepades ofta dessa troligen på effekt beräknade musturtryck : det tar hus i h—vete för eder, I Th—boar! Det bär rakt åt h—vet:t för ed:T.n Sedermera tilltalade predikanten dem sålunda: eder församling bär ett pedniskt namn, och hedninvart ären J eckså sjelfva; de medvetsiösa barzen känna åtminstone, alt Gud skapat dem; det kännen åock icke J, döpte Hedningar., Han befarade, att man skulle kalla och anse honom för en förförare och folkförvillare, o. s. v.; men han tröstade sig dermed. att man också om Chri stus sade: vi komma ihåg, att der förföraren c. S:utiigen förklarade han för sina åhörare, att denna hans predikan icke skulle gälla ringa på domedag, utan fördömande vittna met dem. Efter 47?, timma följde omsider ett, för många, fterlängtadt Amen. Och när kyrkosingens sista toner förklingat, kommo några fromme och offrade sin skärf åt dagens predikant. , s Jag har nämnt, hvad er enskildt, för ögonblicket vinnes. För min känsla var det högst motbjudande att, i 49:de seklet, höra en predikant med detta andeliga högmod. denna odrägliga fräckhet, utösa örbarnelser i stället för välsignelser, vid denna glaJa uppståndelsehögtid. Jag beklagar, af hela mitt njerta, alla dem, som äro nog svaga och oupplysta tt blindt tro, hv8d en sådan predikant lägger i dasen, såsom vore det Guds ord. Jag beklagar, att erfarne, ädle : än, fromsinte herdar iförsamlingarne, kunna låta det oanmärkt nassera, att en djerf ynging så föga bevandrad i Christendomens grundanningar, så litet genomträngd af dess milda, käreksfulla anda, vågar säga til! sina åhörare för till ället: J hafven här ofta hört Guds ord, eller hvad let kunnat vara. Jag beklagar slutligen denne inge man, som, enligt min innersta öfvertygelse, vilseleder fromma enfaldiga menniskor, och i stältet ör att upprätta dem med saktmodisom anda, kastar villrådighetens och förtviflans eldbrinder i deras n——A nisu—— some rrrnree— , j L j I den mån hans arbete växte och hbans krafer tilltoco. lifvades äfven hans gäl tv mycket