Aftonbladet – 13 april 1842, sida 3

en sakta sluttande kulle, som en tät häck a! cactus opuntia omslöt. Mot öster öppnades utsigten åt vägen, som längs kullen förde till det så kallade lilla kaffehuset; i norr gick en nåt småskog på ett brant berg, ända till Cabaki och derifrån ned i en trång dal, samt, vändande sig åt sydvest, nedsteg ända till vår väns boning. Åt söder utgjorde vägen till Tirrain grånsen; men emellan landthuset och Cabaki, höjde sig en annan kulle, hvarpå en marabuts graf befann sig, kring hvilken en tät lund af silfvertallar, smultron-, fikonoch vilda oliv-träd slöt sig. Denna grafs vaktare var en gammal! Mohr, som, fattig och anspråkslös, förvärfvade sitt bröd genom förfärdigande af piphufvuden, hvilka han beredde af en röd lera, och detta arbete uppehöll hans åt betraktelser egnade lif. Oskar hade snart närmare slutit sig till denne eremit, och tillbragte i hans umgänge mången angenäm stund. Han tillsporde den gamle om koranens läror och detta gaf honom tillfälle att fortsätta sitt studium af bibeln, hvilket han — som en annan Loyola — börjat på bospitalet, och att anställa en jemförelse mellan de båda religionernas beliga böcker; men då så mycket stötte honom i det Nya Testamentet, beslöt han ändteligen för sig lätta detta värf derigenom, att han gjorde ett utdrag ur den förra boken, innehållande det väsentligaste af Jesu lära, den kristna religionen, och hvari han med förnuitets ljus upplyste alla dessa en öfverretad fantasis sällsamma dikter, dessa missförstådda berättelser, som deri föreföllo, och framställde dem helt enkelt sådana det: sunda förståndet kunde tänka sig dem.