Aftonbladet – 8 april 1842, sida 2

insmugne uppsatts, sig föranlåten återkomma till ämnet, och anhåller för den skull om plats härför i Aftonbladet. För en redig åsigt af frågan är nödigt erinra sig, att framlidne Kommersrådet Welanders afsigt med donationen var att inrätta en slöjdskola, deruti allmogens barn skulle intagas vid 6 å 7 och utgå vid 45 års ålder samt undervisas — icke ilandtbruk — utan i christendom, något skrifva och räkna samt hufvudsakligen i sådana slöjder, som kunde tjena dels såsom binäring vid de tider då jurabruket dertill lemnade ledighet, dels sätta arbetaren i tillfälle att genom egen handaslöjd tillverka hvad för hans eget behof af husgeråd och redskap kunde erfordras. Låtom oss nu tillse huru detta ändamål vunnits — — fullständigare än testator vågat hoppas.n De af Kongl. Moj:t sednast fastställde stadgarne för Welanderska fondens förvaltning, har Ins. ej sett, och känner således icke ordalagen deri; men den kungörelse af Institutet, som af Konungens Befallningshafvande blifvit utfärdad den 4 Maj sistl. år, innehåller, att vid Landtbruksoch Slöjde institutet vid Wäderbrunn, skulle, den 24 påföljde Oktober, mottagas sex stycken lärlingar af den earbetande klassen, hvilka der skulle erhålla undervisning i så väl slöjd som smide, som åkerbruk och boskapsskötsel m. m., så att eleverne, som skulle hafva uppnått minst 214 års älder samt under tiden erhålla lön och stat, vid läroårens slut kunde vara skicklige att antingen för egen del väl sköta jordbruk, eller ock såsom Rättare andre dermed biträda. Då man pu jemnför ordalydelsen af denna kungörelse med Hr S:s påstående, att Regeringen ej bifallit något Institut för rättare elever, måste man taga för afgjordt, antingen att Konungens Befallningshafvandes kungörelse är stridande mot Regeringens föreskrift eller ock att Hr S., i sitt underdåniga nit att försvara Regeringen, glömt i hvars ärenden han egentligen är skickad, och tillvitat landshöfdingen, hvars åtgärder han dock skulle bemantla, att hafva förvrängt Regeringens beslut. Vare nu härmed huru som helst, så är det i alla fall ytterst löjligt att påstå, det den af Welander afsedda skola blifvit, genom berörde Institut, utvidgad öfver hvad testator vågat boppas; det sanna är att man af stiftelsen vågat göra något annat — oändeligen mindre — än han åsyftat, ty i stället för den slöjdskola för allmogens barn hvartill han gaf sin förmögenbet, har uppkomreit ett Institut, der eleverne, sex till antalet, skola vara fullmyndige män, lyda under tjenstebjonsstadgan, erhålla stat och lön samt undervisas att blifva skicklige jordbrukare och rättare. Då nu tillika erinras, att af eleverne endast 2 eller 3 äro söner af allmoge, så blir resultstet att i stället för 30 å 40, mähända flera, barn, som kunnat njuta undervisning om testators förordnande efterlefts, undervisas nu 9 eller 3 rättarelärlingar. Detta är alltså den skola för allmogens barn i större skala, hvarom Hr S. så narraktigt skryter! Att ett Institut, der, som visadt är, rättare-elever undervisas, benämnts Institut för Rättare-lärlingar, torde hvarken behöfva förklaras eller försvaras och endast Hr S. och consortes kan det anstå att, i brist af annat, dervid fästa uppmärksamhet. Sedan jag nu ådagalagt att Welanderska fonden användts på obehörigt sätt, så har jag i och med detsamma visat det jag haft skäl sätta i fråga, huruvida Regeringen har rätt alt draga emskildas dispositioner tilt främmande ändamål? Har Regeringen denna rätt, så lärer giltigheten af alla testamenten, utan undantag, bero på Regeringens godtycke. Af det föregående kan man sluta till balten och värdet af hvad Hr S:g, uti dess i Aftonbladet intagne replik, anför; imedlertid, och sedan ämnet nu åter kommit å bane, anser jag mig böra något närmare belysa Hr S uppgifter. För att visa det arrendet för Wäderbrunn är snarare för lågt än för bögt, och att således någon egennytta från boställsinnehafvarens sida i deh delen icke ägt rum, uppger Hr S. att jorden vid Wäderbrunn är god, ehuru af förre innehafvaren vanhäfdad, samt att flere kreatur, än jag uppgifvit, födas på stället; hvarjemte Hr S. uppgjort en kalkul, enligt hvilken egendomen lemnar behållning, sedan arrendet utgått. Hvad de förstnämnda uppgifterna angår, så vederläggas de, dels genom utdrag af beskrifningen till Wäderbrunns ägokarta, hvaraf synes att åkerjorden är af dålig beskaffenhet och till en stor del aildeles oduglig, och deis genom under edsförbindelse utgifne attester af flera närboende, sjelfständige män; och hvilka handlingar till Redaktionen af Aftonbladet blifvit aflemnade. e I den omnämnda kalkylen har Hr S. beräknat torpdagsverkena i penningevärde; någon serskild inkorast äger dock i denna del icke rum, ty dagsverkena behöfvas och åtgå till gårdens skötsel, dertill jag uppgifvit dem vara tillräcklige; äfven tyckes det pris af 7 Rdr tunnan, hvartill Hr S. uppskattat arrende-spanmålen, antagits för att få den besynnerliga beräkningen att visa det resultat, som åstundats; imedlertid ech om nämnde pris blefve det verkliga, skulle den fruktan, man hittills hyst, att boställs-innehafvarens egennytta äfven komme att stegra lösningspriset på arrende-spanmålen, på ett lika behagligt som oförmodadt sätt undanrödjas; — som jag likväl anser mig hafva skäl betvifla detta, och då Hr S:s kalkyl, i hvad fall som helst, är oriktig, tror jag, hvad innevarande arrendeår angår, att man kommer förhållandet närmast, om man beräknar arrendesäden 204?, tunnor till 40 Rdr, och utsädet 26!, tunnor till 8 Rdr tunnan; då nu här