Aftonbladet – 8 april 1842, sida 2

ronessan genast första dagen föreställt honom de oskickliga deri, att hushållerskan, såsom en tjenande person, satt till bords med honom, men baronen yrkade på att få hafva Mathbildas säil. skap, så gaf denna meningsolikhet anledning till de obehagligaste tvister. Först då Mathilda sjelf bad baronen att, för husfridens skull, få vara borta från herrskapets bord, samtyckte han, eburu ogerna, dertill; men dermed var nästan ail konversation slut för honom, Om man icke will anse som en sådan det tadel, hvarmed baronessan emottog nästan hvarje rätt. Lika obebagligt tillbragtes aftnarne, då fröken von Liedersdorf alltid fann något tillfälle, att sysselsätta bushillerskan på annat ställe. Följden af alit detta var, att baronen med hvar dag blef vid sämre lynne och i sin förargelse mången gårg kom på den tankan, att denna hans gamla dagars gissel var ett himmelens straff för det han förskjutit sitt eget barn; men hans oböjliga karakter förkastade genast denna id och han tänkte: heldre fördraga sju sådana qvinnor än gifva efter för en olydig son, hvilken åsidosätter all barnslig aktning och endast följer sitt egensinnes ingilvelser. Ingen i hela Hohensteinska huset hade likväl under den nya styrelsen mer att lida än den stackars Mathilda, på hvilken barenessan i s8ynnerhet uttömde sitt hat, just för det baronen tycktes väl lida henne och ofta visade henne ett faderligt deltagande. Så mycket den unga hushållerskan än bemödade sig att förvärfva sig hennes ynnest, så litet ville sådant lyckas henne; baronessans elakhet emot henne tilltog dagligen och hvar och en beundrade det tålamod, hvar