Aftonbladet – 4 april 1842, sida 3

trostäaran; d:0 Den kristliga sealighetens princip och väsende; 4:0 Om uppställningen af den kristliga sedeläran. Följande hufvudafdelningar, som tillsammans utgöra do allmänna inre grunddragen af den kristliga sedeläran: Om Guds rike i menniskohjertat och det deremot ställda syndalifvet; om motsatsens första sida, synden, om det onda, om molsatsens andra sida (förlossning, helgelse, sambandet mellsn salighet och fullkomlig het, andlig frihet, 1; mm.) : : g (Insändt.) Nyligen lästes i Dsgl. Allehanda en uppsats af Hr Doktor Engström i Wadstena om en epidemisk sinnesrubbning i Eogland å 1814, likartad med det nu i Småland gängse religionssvärmeriet.. Artikeln var intressant och jemförelsen träffande. Man inhemtade, huru det Engelska svärmeriet fick fäste och näring genom methodistpresterna, hvilka i sina predikniogar bragte det onda till sin höjd. Deremot fann man — åtminstone vid ett hastigt genomläsande — intet om smittans sannolika upphof, omi det ondas rot och anledningen till dess utbrott. . Dat förra kunde man negsåmt veta förut: det sednare var visserligen svårare, men också vida intressantare att utreda. Kunde meningen vara, att den förra uppgiften subsumerar den sednare? — Beträffande åtsr det Små ärdska läserist, synes Hr E. begått ett stort och förgripligt misst:g, både mot sanningen och presterskapet i allmänket. Han härleder nemligen detta Småländska onda från försummelse åpresterskopets sida, att hos sina åhörare uppväcka cch underhålla en sann relisiosite, och förebrår mången väktare på Zions murar, att han slumrar, likgiltig för okunnigheten ochvidskepelsen. Vi vilja icke utlåta oss om sanningen af dessa anmärkningar och deras tillämplighet på ifrågavarande ämne; men vi tro fulleligen, att Hr E. icke gått långt nog i beräkningen, då han tycks antaga endast tvänne slag af religionslärare, vakna och slumrande. Man torde komma sanningen närmare om man antager ännu ett tredje slag, kvilket — för att fortsätta bilden — kunde kallas de yrvaknas. Mot hvartdera af detta slags lärare svarar otvifvelaktigt ett slag af åhörare. Det tredje är läsgatepresternas ech läsarnes. En slumrande lärare gör icke en åhörare vaken, icke heller yrvaken, endast liknöjd och slumrande, såsom ban sjelf är. Här, om någonstädes, är recipröcite. ÄN —-— (Införes på begäran.) I Aftonbladet för Fredagen den 39 Mars har kerr Carlen låtit införa ett svar på en recension af kanrs lagboksupplaga: I detta svar håller han sig ej blott tilt försvaret för sin bok, utan begagnar äfven tillfället för att angripa min. Det är af den anledning jag hes redaktionen utber mig en plats i dess tidning för följande: Om herr C. i ett fall, der han sjelf ej vore part; såg tvenne författare eller utgifvare, hvilka samtidigt framträdde med ett likartadt arbete, börja anfalla hvarandra, i det hvardera berömde sitt och sökte nedsätta den andres, så skulle han väl aldrig kunna undvika att anse ett sådant beteende såsom ett bevis på småsinne. Jag kan åtminstone, för min del, icke finna sådant annat än både opassande ech småaktigt; och var det, till följe af en sådan känsla, som jag, i mina repliker på tvenne recensioner, hvilza uppbure herr C:s bok så högt han någensin kunnat sjelf önska, undvek attframdraga någon enda faktisk anmärkning emot densamma, utan inskränkte mig uteslutande till försvaret för min sak. i Bland de utflykter mot min bok, hvilka herr C. uti sitt ifrågavarande svar tillåtit sig, förekomma visserligen några; om hvilka, såsom rörande principfrågor, han möjligen kan förebära att de voro nödvändiga för sammanhanget i hans försvar, och bland hvilka han äfven återkommit till det af mig, på annat ställe redan fullständigt vederlagda påståendet om inkonseqvens i redaktienen af texten, der jg följt den lagstiftande maktens egen åtgärd. Men derutöfver har han serskilt företagit sig ett summeradt upprepande af de flesta förut gjorda (nu för tredje gången återkommande) anfallslikt rubricerade anmärkningarne, i äfseende på några uteglömda citationer och ett par felsktigt anförda forordningar; hvarjemte han tillika påpekat möjligheten att framdeles komma med nya anmärkningar i samma stil (således ett anfall för fjerde gången). Jag tviflar ingalunda på hans förmåga dertill, så mycket mindre, som han förklarar, att han med tillägg till Tecensentens i Aftonbladet anmärkningar mot hans egen bok, skulle kurna fylla ett par Aftonblad. Sidant kan utspinnas i oändlighet. Men nog vore det besynnerligt, om herr C. icke skulle kunna ins?, att detta idislande af gammalt nytt, detta ständiga återkommande till samma ämne, slutligeo urartar, lindrigast sägdt, till ett omanligt gnat, af hvilket ingen lager är att skörda. I stöd af det föregående torde den förklaring från mig följa af sig sjelft: att jag lika litet besvarar de speciella utfall kerr C. redsn i-Aftonbladet gjort emot min bok, som dem han möjligen framdeles vill göra i famma stil, i sitt eget namn. Till och med om han lät en annan göra dem, och jag således skickligtvis kunde svara, skulle detta evigt samma förefalla mig odiöst. Jag torde likväl här böra uttryckligt reservera mig från den möjliga misstydning af det nyss sagda, att deruti skulle ligga någon insinustion, att herr C. varit driffjädern i de begae första anfallen. Detta har aldrig varit mill påstående, likasom det i allmänhet är min regel, att i dylika fall icka påstå annat, än hvad som är järidiskt bevisligt. I fall det nu franligda varit det onda herr C. emst min bok företagit. så bade troligen äfven detta svar från mig uteblifvit. Men herr C, har gått äRnu ett steg långre, i det han äfven asnart sagdt ur Diktens område hemtat bjelp, för att. söka nedsätta min edition. Han har nämligen funnit för sitt försvar behöfligt att påbörda mig något mundtligt yttrande, som, i form af rykte, blifvit honom meddelade genom annan person. Det tyckes som lättrogenheten härvid fått en alltför stor öfvervigt öfver den lugna besinningen, ty det säkra är: 1:9 Att herr C. denna gång blifnt narrad af sin sagesmen. . 2:2 Alt det visar föga Juridisk sinne eler takt, att andraga påståenden, hvilka i sin n beskaff:nhet innabära omöjligheten af be . 3:0 Att det röjer föga Orarnlagenka att, i stöd af enskilt sqvaller, som nödvändigt måste få en vanställd drägt, då det passerar genom fleres munnar, försöka att offentligen nedsätta en annans arbete, med hvilket Hr C. står i konkurrens. , Detta sista eger i förevarande fall så mycket mera vtm CAM hare Å( 3 for mKR år Af ämnat ha fi An menn 3