Aftonbladet – 4 april 1842, sida 3

NNPRSHES NESS BETA ARE VW TRES MISRENAE SSG Vf SeSteSES NEPERSESTTIS GEEF Ttjenst för dem som hafva svårt att icke falla i förtjusningsfeber öiver allt hvad högt uppsatte I personer företaga sig. g— BOKHANDELS-BULLETIN. I — Strauss och Ullman, om des förgänglliga och beståndande i kristendomenr. Åter en laf de flera skrifter, som redan härstädes bliivit li original eller öfversättning framkallade af det bekanta verket Strauss och Evangelierna och det genom andra tillfälliga omständigheter samtidigt dermed väckta intresset för den religiösa T diskussionen i allmänhet, och hvilka skrifter börja Ihos oss en liten litteratur för sig af den fenoI menaliska art, att visst folk säkerligen icke för ett par år sedan skulle kunnat ana någonting ldylikt! Det förgängliga och beståndarde i kristendomen; ett samtal med mig sjelf, af D. F. I Sirauss, är en brochyr, som i Tyskland omfattats med största begärlighet och uppmärksamhet. Den föranleddes af de anmärkningar, som från diverse håll gjordes dervid; att doktor Strauss i sitt stora arbete sJesu lefverne, varit för mycket uteslutande negativ och hufvudsakligen endast sysselsatt sig med att rifva ned, hvarjemte för öfrigt det positiva, som han lemnat i några slutkapitel af boken, vore af alltför filosefisk natur, för ati fullkomligt lämpa sig för den större publikens begrepp. Sirauss satte sig nemligen vid sådant förhållande ned att kort och godt samt oförtäckt för allmänheten framlägga resultatet af sin kritik och sina oförgripliga tankar om kristendom, religion, och de religiösa kulternas framtid. Det är i den ifrågavarande brochyren detta blifvit gjordt. Han utgår här från den filosofiska så kailade immanens-principen, hvilken alltsedan: Spinozr på visst sätt blifvit den nya filosofiens grund, i motsats till den fordna transcendenslärar, det vill säga: han an tager den verlidsåsigt, at Gud icke är en realitet utom verlden, utan är f verlden, att ande och materie, id och föremål äro desamma, endast betraktade från olika sidor, såsom olika modifikationer af det gudomliga, att den reala verlden på detta sätt från början befinner sig uti enhet med den ideala, och begge, såsom natur och menskhbgbei, med gudomen, hvadan något det guddomligas utomordentliga ingripande i det naturliga icke kan komma i fråga, emedan Guds verkan i naturen snarare är det or-; dentliga. Från dessa premisser leder författaren sig till den speciellare åsigten att i Christus: betrakta en sekulariskt stor och ingripande manifestation af det gudomliga i allt sannt menskligt, ett uttryck af detta Guds snille, som ug-: penbarar sig i allt skönt och vist inaturen, liksom i allt: hvad vi inom menskligheten kalla snillrikt. Man pistår — säger Strauss — att deita icke är kristligt, och man anser det specifkt kristliga ligga just i den enda och uteslu, tande gudamenniskans uteslutande ställning i jemförelse med den öfriga menskligtetens, ech i undervårkens ställning i förhållande till. det naturligen skedda. Detta klingar ungefärligen så, som ville nigon pisti, a:t i de forngrekiska staterna funnits frihet; men icke i våra moderna :! stater, ty det specifika i friheten ligger justi ett! antal fria madborgares ställning ijemförelse med slafvars ... Den, hvilken definierar kristendo-, men såsom en religion, den der i blott ea eller , vigra punkter förenar det absoluta med det änd : liga, (det gudomliga med verlden), kan hafva : rätt i ett sidant bedömande, men vi — säger !! förlattaren — fatta kristendomen såsom den re!! ligion, hvilken i alla punkter tillvägabringar den. na föraning mellan det abseluta och det ändliga, och vi fiana, att ju fullständigare denna förening . är, desto fullkomligare är äfven kristendomen . förverkligad, sålunda vår nu varande verldsåskåd( ning — blott man vill förstå uttrycket — kristligare än sjelfva den urkristliga. Strauss har under utvecklingen af dessa sina antydda satser, ! dervid han ställer Jesus på samma rad med de öfriga menskliga snillena, men såsom den förste bland likar., råkat fälla ett uttryck om psnillets ! dyrkas — den enda dyrkan, som för de bildade i vår tid blifvit öfrig efter den förflutnas religiösa förfall.s Detta ord hår naturligtvis vållat mycket bullsr och oro i församlingen, och det är enkom för alt bemöta och nedergöra denna sats, som en doktor Ullman, professor i Heidelberg, författat ex brochyr, kallad Snillets dyrkana, hvilken här blifvit ställd vid sidan af den Straussiska afhandlingen, förmodligen i en ortodox välmening hos utgifvaren att motverka Strauss och Jen gårg för alla göra slut på hars oförvägenhet och radikalism, men har dervid mihäinda snastone icke på fioscfisk väg kunna vederläggas eller till sin soliditet försvagas. Doktor Ullman synes för öfrigt hafva missförstått S:rauss just i den huvudpunkt, hvaromkring det andra vänder sig, Och när intet annat hjelper till stödjandet af hans, Ullmans, på:tående angiende kristologien, försmår han icke satt taga till bibelspråk i stället för räsonnemang, sådana som t ex. Christi yttrande om sig sjelf: Jag och fadren äro et och mera dylikt. Det Ullmanska brefvet bar förut varit öfversatt i Th2o!ogisk qvartalsskrift, men utgifvaren har ansett det väl! förtjena att sättas i allmänhetens händer än enD går g. De fiosofiska seannvingarna äro ock alltid af den natur, ett de i sista numret endast kunna vinna vid att hafva betraktats från olika sidor. — — Grunddragen af den kristliga sedeläran, 2 N. Ignelll Detta är första afdelningen af ett verk, som i flera afseenden må kallas förljenstfullt och som, en gång fulländadt, sikert skall ideles såsom ett förarbete till bifova notio! L L 4 visa hur man rätteligen bör taga saken för att!! 4 I Å i rare ådagalaggt, ait de Straussiska lärorsa åtmin