len: men al dessa otvetydiga ord dräga Rådgifvarie den märkvärdiga slutsats, att de vid sina rådslag i de anmärkta punkterna efter ordalydelsen följt Rikets Ständers begäran,, ty, säga de, 1:0 hafva de tillstyrkt Konungen, att Jåta vederbörande chefer iskomma med förslag till ny reglering, begränsad inom de befintlige, ordinarie tillgångarne; 2:o då Konungen härtill ej !lemnade bifall 2), hafva de endast tillstyrkt gardes-interimsstaternas fortfarande tillämpning, så länge titelns besparingar det medgåvo,; hvarigenom, i deras tanka, alla lönerna vid dessa Regementen bibehöllo beskaffenheten af arfvoden tills vidare, 3); samt 3:o0 hafva de vid 1840 års Riksdags bärjan tillstyrkt Konungen, att göra förnyad framställning om uppförande å ordinarie stat af dessa ökade anslag, som de yttra, bovedersägligen kunna betraktas såsom obetydliga, då de jemföras med 3:dje Hufvudtitelns totalsumm: 13,300,000 Rdr) I öfrigt ansågo de sg böra tillägga, att utgifternas begränsning iaom ordinarie arslagen icke var möjlig, utan förändring af Regemsntenas organisation och att en mirskning i deras numerära styrka, äfven i andra bkänscenden, var betänklig, samt ej skulle leda till åsytad besparing, enär derigenem lika stora, om ej större, kostnader åt andra hå! förorsakades; (?) oberäknadt den olägenhet, landet finge vidkännas, genom inkommendering i sådant fall af trupper från landsorten till nödvändig förstärkning af den då alldeles otillräeklig blifvande garnisonen 4); samt orättvisan emot befälet att nedsätta des:, i jemförelse till tjensteåligganden och ställning i samhället nog kneppa lönevilkor 3). Justitieombudsmannen har vid denna förklaring erinrat: att de tilltalade icke till bemötande upptaBit de, till stöd för snmärkningen uppgifna grunder, utan anfört åtskilliga andra omsträndigheter. Vid framställningen af dessa anmärker han: att sedan Rikets Ständer pröfvat b-hofven af de förelsagna högre aflöningarne och ej funnit stäl att bifalla desamma; sedan de, egentligen med afseende å dessa högre, emellan riksdagaraa tillkomna och på hufvudtitlarDes besparinger anvisade aflöningar, beslutat, att nämnde besparingar dädanefter icke fingo till några bestämda löneanslag på stat användas; och sedan de, i sammanhang dermed, endast medgifvit, att sådana högre aflöningsbelopp fortfarande, så länge tjensternas då varande innehbafvare qvarstodo, finge tillgodonjutas och såsom dittills utgå; allt detta på sätt handlingarne ådagalägga och i anmärkningsme morialet omständligen är anfördt; hade derigenom Rikets Ständers mening, i fråga om dessa högre lö ningsbelopp och behofvet af deras fortfarande framdeles, d. v. s. sedermera och intill nästföljande riksdagen, då frågan åter kunde till pröfning förekom. ma, blifvit så tydligen tillkännagifven, att något vidare yttrande af dem i detta ämne icke var af nöden och således ej heller skäligen kunnat förväntas, att den åberopade, i Rikets Ständers oftanämnde skrifvelse af den 6 Oktober 1834 framställda anhålJan, om den uppfattas såsom sig bör, icke serskildt, utan i sammanhang med deras, i samma skrifvelse anmälda beslut, rörande besparingarnes disposition och de högre lönernas blott vilzorliga fortfarande (på sätt den ock i anmärkningsmemorialets första ponkt omförmåäles), otvifvelaktigt utvisar, att Rikets Ständers afsigt med denna anhållan uti ett ämne, som till vigtigaste delen på deras slutliga pröfoing berodde, icke rimligen kunde vara att upphäfra eller till verkan förringa deras nyss fattade och i det föTegående tillkännagifna beslut, utan fastmera dels att befordra dessas verkställighet, genom en skeende förändrad organisstion af de, sedan förra riksdagen med högre aflöningsstater — dem Rikets Ständer icke bifallit — reglerade embetsverk och korpser, så att förut varande tillgångar kunde blifva tillräckliga, hvilket hufvudsakligen afsågs, och under tiden, i samma mån embetsoch tjenstemän afgingo, kunde och borde beredas, dels ock att ytterligare förvara Rikets Ständers grundlagsenliga rätt att, verest någon förhöjning blefve af nöden, taga kännedom af förslaget och yttra sig om anvisande af den, i anslaget erforderliga tillökning, hvarföre Rikets Ständer begärde, att. definitiva fastställandet måtte till nästföljande riksdagen uppskjutas. Detta äefinitiva fastställande åter afsåg egentligen sjelf va organisationen af sådana embetiverk ech kerpser, men ieke den dertill behöfliga tillökning i ansåg, hvilken det ostridigt tillhörde Rikets Ständer atlena, att defnitift fastställa, om den pröfvades 2 dig. Emot denna uppfattning af Rikets Stämders åbefopade anhållan, kupde Just. Omb, desto mindre Mmedgifva, att densamma, om än iakttagen vid de, den 24 Jannari 4835 och den 43 Januari 1840 afgifHa rådslag, hvilka, såsom icke föremål för hans taJan, ej heller någotdera behöft af henom emfärmälas, äfven skulle hafva blifvit efter ordalydelsen följd vid snmärkta tillfället den 9 December 4836, som af bämnde anbållan, utan i bestämd motsägelse till Rikets Ständers på samma gång anmälda beslut, ingen anledning kunnat bemtas, att tillstyrka fortfarande af utgifter, hvilka Rikets Ständer genom dessa beslut, pröfvat böra icke vidare ega rum, och i fråTorna hvarom, således sjelfva besluten, rätteligen måtte bafrva bordt tjena till upplysning och efterföljd. Beträffande åter det skäl för fortfarande af gardesrtegementernas imterimsstater, att utgifternas begränsning inom ordinarid anslagen aicke var möjlig,, m. m.; så emedan denna oråständighet, likasom de i samma syftning till statsrådsprotokollet anförda och af Rikets Ständers konstitutionsutskott redan granskade skäl, angår detta ärende i finansielt hänseende, men icke inverkar på ärendets mer eller minäre rättsenliga beskaffenhet; kunde Just. Omb. ej heller medgifvs, att något afseende å berörde omstindighet må hafvas. Hvad angår att samma anmärkningsanledning af förut varande konstitutionsutskott ogillats, yttrar Just. Omb., att dervid, ehuru öfverfödigt, kan göras den erinran, att, utom det konstituilemsutskottets vid ena riksdagens förhandlingar icke utgöra reglor för det vid en efterföljande, förhållandena vid uppgifna tillfället och vid det nu ifrågavarande voro i så mitto väsendtligen skiljaktiga, som icke vid det förra, men vid det sednare, Rikets Ständers ofvannämnda, just med anledning af det förut anmärkta förhållandet och till förekommande deraf fattade beBlut tillkommit, och kunde, till stöd för den framställda anmärkningen, åberopas. 2) Besynnerligt! Rådgifvarne finna, att detta deras råd icke följes, utan att Konungen, i stället att uppfylla de beslut nationens ombud lagenligt fattat. Ach hvilka vidalfrerna hen ss om WH. oo RA