Aftonbladet – 4 april 1842, sida 2

samlag, och det pa svenska spraket, utan attio någon tförargelse derigeaom veterligen blifvit väckt, ), så fanns ej heller något skäl ati för hans person. serskiidt göra något undantag. Icke dess min-l, dre uppträdde Stockholms Konsistorium företrädt al den värdige och högt aktade Wallin på detlh ifrigaste emot medgifvandet af dea sökta tillå-! telsen. Konsistorium hade intet att erinra motls Scotts person, utan blott emot Wesleyanska kyrkan, hvilken det beskylide för irrlärighet och ville utesluta från fullt åtnjutande ai den stadgade saimvetsfriheten. Mot detta uteslutande uppträdde den fria pressen och icke med minsta allvar Aftonbladet; det var hvad den fria pressen i ett protestantiskt land måste göra. Konsisterii utlåtarde, så välmenande och rent till motiverna det än hos Wallin måtte vara, icke blott åsyftade en lex in casu, utan innefattade dessutom två förkastliga ting: det ena att man måste tro och lita sig undervisas precist så, som prelaterna föreskrifvit och ieke annorlunda, det andra, att tron och gud-l aktighetsöfningarne skulle underkastas on preventiv lag, och en så vidsträckt lag, att den skullsl: tillsluta hvarje lärooc bönehus, på hvilket den privilegierade kyrkan icke slagit sin stämpel. l Af dylik påfvedom hade vi här i Sverige nog! förut. Våra prelater hade redan bragt det såvida i prevention, att man förbudit alla religiösa sammankomster (konventikler), utom de presterliga, och icke til:åtit domaren lemna dem o-:; straffade, om än de strängaste ortodoxi i dem: blifvit efterföljd. Maktspråk af denna art, ge-J) nom hvilka den herrskande kyrkan velat bespara sig mödan att sörja för folkets undervisning, : velat göra med församlingen, som den fattigel skogstorparn gör med sina barn, dem han instänger eller binder i vaggan, för att slippa taga vara på dem, borde pressen icke utan invändning tillåta utsigas. Den gjorde det icke heller; den protesterade mot det af konsistorium yrkade förbudet att bygga kyrka eller deri predika på Svenska, och omständigheterna voro denna gång gynnande för den goda saken. oh Di fanns ännu icke Svenska Biet, utan blott Svenska Minerva. O:örmodadt framträdde denna med den förklaringen, att 46 S. Regeringsformen upphäfde alla äldre, mot en fri religionsöfning stridande stadganden. Mången blef häraf öfverraskad, men ingen af hufvudstadens3 tidningsredaktioner skulle, om de än önskat, det, kunnat förblifva i okunnighet om den rätta orsaken till den annars fribetshatande matronans sympathier för en frihet vid detta tillfälle. Hela verlden kände redan förut H. Ex. grefve Rosenblads sympatier för alla sirapistiska religionssekter, och om någon varit okunnig derem, kunde han nästan hvart kan vände sig, erhålla de tydligaste underrättelser angående sammanhanget mellan H. E:s ynnest för den Wesleyanska sirapismen och Minervas värma för dess sak, — genom hvars föriäktande hon jemväl bekom lägenhet att gifva luft åt sitt gamla hat mot den aktade Wallin, bviiken var en fullkomlig motsats till de gamla sirapskrukor, ur hvilka Minervas sötsaker för religionsfuiheten hemtadesj men som just af egen otidig farbåga att det sirapistiska mörkret :en gång kunde begripa det protestantiska Sverige, förleddes till en åtgärd, hvilken han ingalunda sjelf betraktade anrorlunda än som en extraordinär mesyr. M-nervas motiver måtte i alla fall vara hvilka som helst; den allmänna telkning af 46 G. regering:formen, som hon i och för denna speciella sak miste göra, var för hvarje vän af diskussionens, tankans och förnuftets fri-) het alltför dyrbar, för att han ej genast skulle taga affår derpå. Derföre sökte vi ock att deråt gifva all möjlig celebritet, ej blott för principens. skull, utan äfven för det vi visste att Regeringen, ledd af H, E. Rosenblad, var högeligen intresserad af saken och fast beslutat att afslå konsistorii insinuation om en förbudsåtgärd, hvarigenom alltså ett prejudikat, som i framtiden skulle gagna : religionsfriheten, kom att gifvas. 5 Vi stredo alltså för principen, religionsfrihet, men: varnade tillika för sekterismen; vi antogo en utsträckt tolkning af 46 R. F. såsom önsklig och till en del genom praxis införd, men vi påpekade dock, att den icke kunde antagas upp-. häfva alla de inskränkningar, allmänna lagen och 1781 års författning stadgade, ty vi föraktade advokaturen, som användss af dem, hvilka tala i för enskilda afsigter. : Vi yttrade då, såsom Biet citerat, att 16 R. F. utgjorde ett bland de första vilkoren för sborgaerlig fribet, så vida det måste anses utgöra : 1en heligaste af alla menniskors rättigheter att, . sutan den verldsliga maktens inblandning och mellankomst, få sysselsätta sig med de ämnen, som röra hennes tro i afseende på ett tillkommande lif, och det sätt, på hvilket kon önskar sdyrka sin Gud, när det allmännas frid ej deringenom störesp; Vi yttrade vidare: palt predikningar i flera år utan anmärkningar och förarngelse, men väl till uppbyggelse för mången varit hållne i det förut begagnade Wesleyanska kapellet, och att man dlessut)m borde bösipna, att skrymteriet och papismen icke ligga uti l sjelfva trons och dogmernas beskaffenhet, utan endast i det förhatliga sträfvandet bos menniskör. natt befalla öfver andras tro, hvaröfver Gud allena äger rätt att döma. Vi yttrade vidare, att 4781 års författning icke inskränker främ mande religionsförvandters rättighet till fri re-l. ligionsöfning så mycket, alt den förbjuder dem hålla gudstjeast på Svenska, och vi anmärkte. j. att Scott förklarat sig Ulifredsställande då han , upplyst, att methkodistförsamlingen alldeles ickel, begär några utvidgade rättigheter, utan endast . bibehållandet af dem, som den redan åtnjutit o-. klandrade i 44 år, nemligen alt få afhöra sin predikant på svenska språkel uti en serskid lekal. Se der hvad RB. F:s 46 tydligen bjuder Och da fan ida? 22 alltså : sot raåcte