Aftonbladet – 4 april 1842, sida 2

putbredande, samt att det vore bedröfligt nog, nom den tid icke skulle vara långt borta, då ka:holicism, (en artikel i lördagsbladet anger närmare hvad vi förstå med detta ord) och skenhelighet åter skulle börja vinna ett mårkbart inflytande och makt här i landet. Men tankeoch amretsfriheten öfver det, som endast tillhör menniskans eget hjerta och själaro, går öfver alit annat (bär var således blott frågan om den religiösa tron). Vidare förekom den 26 Maj, att År Scott anmält sig ämna besvara Konsistorii skrift, hvarvid; yttrades: Detta synes också i sanning behöfligt, ty sällan har väl något varit bättre beräknadt att anslå sinnena, än de vådor Konasistorium så målande framställt för läsaren, utgäende, såsom detsynes, icke så mycket från ietolerans eller andlig berrsklystnad, som ifrår ,det ädla nitet att skydda samhället för de vådor, de obehag och splittringar, som vidskepelse och fanatism äro mäktiga alt åstadkomma, om de lyckas alt få insteg; och man måste bekänna, alt förhåller saken sig så, som Konsistorium framställt den, så har man åtminstone skäl tilk tacksamhet för den allvarsamma varning, som redan i början blifvit gifven åt allmänheten. — För egen del måste vi i detta afseende förnya, hvad vi redan i förra veckan yttrade i denna fråga: att äfven, efter vår öfvertygelse, samhället hos oss ingalunda befunmnit sig illa deraf, att fältet för sektmakeri och prosölytism ,varit mera inskränkt än i många andra länder. Men i alla fall är denna fråga om den ena religionsbekännelsens eller lärans nytta framför en annan, hvilket Konsistorium här gjort till basis för sin argumentation, äfvensom frågan om främmande religionsförvandters rätighet att göra prosselyter, en alldeles serskild sak för sig; och sen annan är den, huruvida icke Konsistorium sjelf uti sitt utlåtande sträckt sin verksamhet utöfver de råmärken, författningarna föreskrif,vit., Längre ned i samma artikel: — — eme-dan till det första begreppet om religionsfrihet hörer, att ingen religion skall få intränga i det borgerliga samhällets eller den verldsliga maktens och lagarnas område. — Och ännu längre ned: Då Konsistorium med ett så verksamt nit uppträder för att mota det ganska möj-liga proselytmakeriet från methodisternas sida och erinrar om sin skyldighet attpeka på Iapgen. —— Vi fäste ock uppmärksamheten derpå (A. B. för 4838, JE 110), att Regeringsformens 46 icke, på sätt Minerva förmente, upphäfde hvad. lägen stadgade i afseende på förnekelse af evangeliska läran, och vi anförde som bevis 3 , mom. Tryckfrihetslagep. Biet har citerat de näst föregående orden ända intill detta anförande, men uteslutit just detta, emedan det ej pas-sade för Biets dåliga afsigter. Detta och mycket annet, hvilket Aftonbladet framställde såsom varning, bredvid tillstyrkandet att följa Grundlagens föreskrift, hafva imedlertid vederbörande sedermera alldeles icke behjertat, och Svenska Biet derföre ock ur räkningen uteslutit. Orsaken dertill är, såsom förut sagdt, öppen: den fria pressen stred för frireligionsöfning, men icke för sektmakeri; det gamla systemet: ville sekten ech icke religionsöfningens frihet; den tredje partan, eller Wallin, ville inskränka reI ligionsfriheten, endast för jatt undvika sekten. I Hade systemets dåvarande gubbar lagt Aftonbladets varningar på bjertat, så skulle de vid den sökta tillåtelsens meddelande äfven lagt vederbörande kyrkomynd gheter på bjertat att vaksamt följa methodismens företag ech tillse, att des-sa ej öfverskredo den stadgade religionsfrihetens gränser. Men detta skedde icke: H. E; Resen blad trädde i öppet förbund med sekten; Scott, som nu fått riktigt luft; började arbeta i mer vidsträckt skala med de bekanta bjelpmedlen för methodismeus verksamhet, genom sina -missionsresor i landsorten, hvarvid nykterhetsssken fick fara förbud och beställa härberge; Minerva teg och pjöt och Svenska Biet, som sednare tillkom, har, i förtjusning öfver sekterismens vunna utrymme, så förlupit sig, att det, tvert emot Aftenbladets varning och klekhetens föreskrifter, offentligen yttrat, att Biet anser Svensk undersåte ostraffadt kunna affalla från Lutherska läram och träda till en främmarde. Efter allt detta frågas, om den: fria presser rår för att de intresserade personerne så förvändt fattat och begagnat de förmåner Sveriges fria institutioner medgifvit dem, eller. om dennaz press bör ansvara för sektväsendets ofog, då den endast, med varning mot detta, förordat iakttagandet af lagens bud om fri religiovsöfning? Och hvad menas då med religionsäfning enligts Svensk lag? Derpå svarar den ofia citerade 46 S R. F.: Konungen bör .... ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar:och. ven vid fri utöfning af sin religion, så vidt han: derigenom icke störer Samhällets lugn eller all-män förargelse åstadkommer. Härsf är klart, ett Grundlagen (liksom Gustaf II:s religionsförfattningar) icke i fråga om religionsfrihet gör något afseende på dogmern2?. Juden, som nekar Christus och försoningen, katboliken, som nekar hvarje till grund för protestantismen stadgad: dogm, äga dock, hvar för sig, i vårt land fritt: utöfva sin religion; vilkoret är blott att han: icke stör samhällets lugn eller åstadkommer ållmän förargelse. Most detta vilkor kon brytas på mångahanda sitt. Det öfverträdes, om den främmande religionsbekännaren predikar grundsatser, som strida mot allmänna moralen, t. ex. om en Mosaist skulle ännu vilja tillämpa den gamla M2ximen, att man saklöst kan bedraga Gois ; om Jesuiten eller methodisten pistår att ändamålet helgar medlen och att tro och lofven kun-na brytas för sektens fromma, el!er då vissa sekter predika andligt högmod, förklarande att dess medlemmar äro förmer än andra manniskor, och att alla som icke acceptera deras föreställnings