Aftonbladet – 31 mars 1842, sida 3

fete hos finansministern: Förliden vecka gaf finansministern grefve Moltke en bal, som i hög grad ådragit sig uppmärksamhet genom sin ovanliga glans och prakt, och om hvilken sedan mycket varit taladt. Balen bivistades af den kungliga familjen, för hvilken vid miltiden serverades på guld, och sedan denna var slut spelade de kungliga personerna med kort, som voro genomvirkade (?) med guldbrokad (?). Vid detta tillfälle begagnades för första gången en stor sal, som grefven på det praktfullaste låtit dekorera i sitt nya palats, hvilket är detsamma som förut beboddes af konferensrådet Bruun och enkedrottningen Juana Maria, och hvars dekorering, såsom det påstås, skall hafva kostat omkring 410,000 riksbankdaler. — DEN KYRKLIGA POLEMIKEN I TYSKLAND. Det är ett fenomen, som nu visar sig i Tyskland, likaväl som här, att den politiska och den kyrkligav reaktionen, eller hatet i båda hänseenderna till den nyare tidens begär efter ljus och frihet räcka handen åt hvarandra. Man finner, enligt hvad som kan dömas af tidningarne, att pietismen äfven i Preussen gynnas af vederbörande. Sålunda har en nyligen i Leipzig utgifven theologisk brochyr kallad: Gegenwart blifvit förbjuden i Preussen, medan de goda Berlinerne i stället blifvit undfägnade med en annan brochyr kallad: Kyrkans nöd och den christliga helgdagens firande, hvari pietismen skall framträda i en så krass drägt, att till och med många förmena, det författaren, som valt till sitt motto: Den som vill vara klok inför Gud måste vara en narr inför verlden, i sjelfva verket är någon skalk, som endast på skämt höljt sig i pietismens fårakläder. Dessutom rasa nu der i landet tvenne män af facket, dem man för ögonblicket kunde kalla ortodoxiens stånghästar, icke mindre mot det yppade behofvet af en. ny reformation inom kyrkans egna dogmer. Den bekante Hengstenberg, en af de ilsknaste i detta hänseende, far i synnerhet ut emot filosoferna, hvilka, enligt hans yttrande, pbragt allt det onda öfver verlden i det de utstrött tviflets säde och skakat trons rike genom den förbannade kritiken, och Heinrich Leo, som redan länge med bitterhet skrifvit mot Hegelska filosofien, fordrar nu helt simpelt, att kyrkan ånyo skall bemäktiga sig straffembetet, för att utrota kättarne. Det är med ett ord, alldeles såsom man ånyo ville uppföra ett stycke af 1500talets historia, ehuru det nu tyvärr lärer bli svårare, då tiden, till lycka för den sanna religiositetens sak, blifvit så länge försummad af samvetstvångets anhängare, att de numera i Tyskland utgöra den ojemförligt minsta delen, och deremot pluraliteten, äfven bland presterne sjelfve, inse det-stora och nödvändiga behofvet att icke petrificera sig eller stadna som Kineser i medelpunkten af Europa i detta mer än något annat fall. Imedlertid när sådana personer, som Hengstenberg och Leo, hvilka ändå hafva ett namn att vårda såsom litteratörer, förgå sig till den grad, som här ofvan blifvit nämndt, så bör man icke undra, om äfven en legion obskura medelmåttor hänga dem i svansen, för att hvar på sitt håll äflas att göra sig bemärkte och derföre fara ut såsom litet halfgalningar emot theologiska kritiken, såsom det t. ex. sisth år skedde af den s. k. professor Mathisen, som i Svenska Biet gaf oss på sitt modersmål ett litet fiorilegium från roddartrappan i Greifswald. — ,De sista underrättelserna om ångfartyget President. Under denna rubrik meddelar Statstidningen en ur Amsterdams Handelsblad hemtad berättelse, mycket lik en äldre. dylik, deruti att den har alla kännetecken af att vara diktad. Det är nemligen nu åter den sista öfserlefvande passageraren på det bekanta ångfartyget, som ända in i dödsminuten nedskrifver en berättelse om fartygets öde och innesluter den i en butelj, hvilken man uppfiskat på kusten. af Canada. Nämnde passagerare skall hafva varit en -prest, och säger sig redan vid resans början hafva anat dess olyckliga utgång, samt blifvit bekräftad i denna aning af en dröm, i hvilken han sett sin moder, som öfverlemnade honom en svepning. Också, berättar han, dröjde det ej längeiinnan skeppet instängdes af ismassor. Passagerarne råkade i slagsmål och stötte hvarandra ned i machinen, der de krossades, men tillika skadade machineriet, just i det ögonblick, då man borde backa. Straxt derpå kom en uthungrad korp och satte sig på masttoppen, och dermed var ock hoppet om räddning till ända. En officer rusade på kaptenen med dragen. värja, och kaptenen kastade officern öfver bord, så att denne krossade hufvudet mot isen. Imedlertid var ångpannan ännu icke sprungen, och kaptenen bad derföre de passagerare, som fruktade något dylikt, att begifva sig bort i fyra båtar, emedar han ville anstränga ångkraften till det yttersta. Alla passagerarne, med undantag af dem, som slagit ibjäl hvarandra eller blifvit krossade i machineriet, gingo i båtarne och fingo af kaptenen, utom proviant etc., äfven en flaska, hvaraf de skulle dricka, när räddning var omöjlig. När nu allt detta blifvit tillställdt; så sprang också ångpannan; passagerarne på båtarne sågo först en rök