Aftonbladet – 31 mars 1842, sida 3

Förnuftigtvis hade Oskar hittills icke yttrat ett ord till den, dessutom förtörnade fadren om sin kärlek till Rosa Alberti. Imedlertid insåg han, att nu ögonblicket vore inne, som skulle afgöra öfver hans framtid. Han föresatte sig derföre att ännu en gång, lugnat och beslutsamt, med all sonlig aktning ock öppenhet yppa för fadren sitt hjertas tankar, och, om möjligt, vinna af honom hans bifall till denna förbindelse, eller åtminstone höra hans tanka. Han hade för alla händelser redan fattat sitt beslut. Oskar begagnade för sitt hjertas utgjutelser det bästa möjliga ögonblick, nemligen det då den gamle fadren satt vid bordet med en gåslefverpastej (gubbens favoriträtt) framför sig. Denna gång teg fadren, då hans mun ändå hade sysselsättning nog, och afhörde temligen lugnt Oskars bigt och förslag. Men då sonen och fadren slutat hvar och en sin sak — då gubben nemligen gjort ända på sin gåslefverpastej och sonen kommit fram med den der svåra begäran om ja — torkade sig gubben förnöjdt om munnen och sade med en eljest hos honom helt och hållet ovan lugn tonvigt: Herr son är en narr! — Hvad jag en gång sagt det skall ske, och du gifter dig med Gabriela, eller också för alltid bort från mina ögon. Din dumhet med komediantskan förtjenar intet svar. Härmed lemnade han rummet. Oskar hade hört nog och kände sin fader för väl, att vedervåga ännu ett försök, Han gick derföre tillbaka till sin kammare, der för detta resultat hans saker redan voro inpackade, och skref till fadren, att han helt och hållet misskände sin son och trampade dess lycka under fötterna; att Oskar derföre skyndade sig att efterkomma den af fadren yttrade önskan och hos främmande menniskor ämnade söka ett kärleksfullare hemötande. Oskar lemnade genast Mannheim. (Forts. följer.)