Aftonbladet – 31 mars 1842, sida 3

het, egnat sig. Man band honom fast vid e) isolerad post, hvilken erfordrade en pålitlig oci driftig man, och sålunda blektes hans hår s småningom, under arbeten utan ända, utan at baronen såg sin trohet belönad genom någo: befordran. Han tänkte nämligen aldrig på de möjligheten, att han kunde irra sig, och kund derför, hvarken genom föreställningar eller för nuftsskäl, bringas ifrån sin en gång fattade me ning. Dessa fel hade ännu ytterligare de menliga följder, att dylika förvända åsigter, genon baronens tillbakadragna, för verlden främmande väsen, mycket ofta framkallades, och de ständig: motsägelserna, han rönte, och dem han ansåg såsom ett inbitet förderf, endast mer och mel retade hans egensinnighet. Oskar hade i förra tider mycket lidit i föräldrahuset genom dessa den, eljest kärleksfulla fadrens egenheter, och nu träffade han åter, som han länge fruktat, på den gamla stötestenen, Han måtte försäkra fadren, så mycket han ville, att han icke kunde göra Gabriella lycklig; han satte sitt hedersord i pant på, att det gafs skäl, som gjorde hvarje förbindelse med henne omöjlig, och att han genom en ed vore bunden att icke yppa dessa skäl. Allt detta var fåfängt. Gubben svor och larmade, och återkom efter hvarje invändning af sonen, som icke vederlagi honom, till den befallningen, att Oskar skulle skrifva till grefven och bedja honom om ursäkt för sin öfverilning, samt formligen anhålla om Gabriellas hand. Det var naturligt, att Oskar hvarken kunde eller ville gå in härpå. Då derför den gamle Hohenstein med alltför stor bäftighet började att åberopa sin faderliga myndighet, hvarpå han städse lade stor vigt, kände Oskar äfven sin mannakraft och sitt eget värde och satte sig fast och beslutrvamt detemot. Nu trodde fadren att sonen äfven åsidosatt alla sina barnsliga pligter, och, efter lång strid, skiljdes man åt i häftig sinnesrörelse.