Aftonbladet – 31 mars 1842, sida 2

kanta; han var bestämd åt dig och skulle göra dig lycklig. Jag vill icke hafva någonting af ho. nom, endast minnet af hans Jjufva, hans älskliga bild; den skall tröstande omsväfva mig, och ja vill älska den af alla min själs krafter, vill per sonifiera mig med den i tankans rike, och mit bjerta skall förblöda — saligt förblöda för ho noml, Hon tryckte en eldig kyss på bladet, som hor höll i handen, hopvek det åter sorgfälligt, ned: lade det och gick derpå till fönstret. Då någon djup smärta plågar vår själ, då ödet: storm uppväckt passionernas vilda elementer inom oss, då gifves för det sönderslitna hjertat inte mer välgörande, än det upphöjda lugn, natter nedkallar öfver skapelsen. Stjernebimmeln, som i sin majestätiska prakt ser ned åt vår jordenöd som slumrar så mildt och stilla, synes då trö stande hviska till oss: äfven dina lidanden skol: snart taga en ända; frid och salighet skall af lösa dem i din själ. Rosa stirrade ut. Måna sken klart. Det gentemot belägna, endast ge nom en smal gata från hennes bostad skiljd: teaterhuset höjde sina mörka pelare och mura jettelikt ur de hvita snömassorna och liknpad ett ofantligt grafmonument, som, qvarståend från en dunkel forntid, talar om vansklighete! af allt jordiskt. Rosas blickar sväfvade öfver d oregelbundna formerna och stannade händelsevi på ett fönster, som gick till scenen. Det va ungefär af samma höjd från marken, som Rosas endast litet djupare. I samma ögonblick trodd: hon sig bemärka något, som rörde sig uti det samma. Hon ansträngde sina ögon och såg til sin förskräckelse en lång gestalt stående i fön stret och med venstra armen omfattande fön sterposten, samt sålunda sväfvande öfver et! svindlande djup. Ett doft utrop undföll hern i detta ögonblick, hon ville ila från fönstret men förmådde icke, hennes fot syntes fängslar vid stället. Men hennes förskräckelse stegrac. ännu ytterligare, då den oförvägne klättrare: