Aftonbladet – 29 mars 1842, sida 2

undföll hennes läppar, ingen tår hennes öga. Utan uppehåll träffade piskslagen den arma botgörarinnan och söndersleto den fina huden, det späda köttet, och strömmar af blod flödade. Då sjönk den lidande på knä, ögat förmörkades, dödsblekhet betäckte ansigtet, en kallsvett nedströmmade från pannan och vanmäktig föll den unga flickan till jorden. Krumm stod orörlig. Han stirrade som en vannvetting på den blödande, som äfven i sitt jemmerfulla tillstånd var himmelsk skön att skåda. Derpå kastade han sig ned, tryckte en brinnande kyss på det fylliga bröstet och störtade ut, betäckande sitt ansigte med begge händer. Efter några minuter inträdde Marta med ättika och vatten till den afdånade. XVII FÖLJDERNA. Det var en månklar natt. Verlden drömde, svept i vintrens likduk, om kommandå vårar. Naturen teg och arbetade Jjudlöst efter sina eviga lagar. Då framrusade på en skummande häst en ryttare öfver det vida fältet. Löddret stänkte kring det ädla djuret, dess ögon sprutade lågor, dess hofvar syntes bevingade. Upp för berg, utför stalper, öfver häckar och grafvar gick hans pilsnabba lopp. Ryttaren styrde icke hästen; han bade lemnat tyglarne lösa, men djurets sidor blödde af sporrarnes skärande kringlor. Vidt sväfvade för vinden ryttarens hår, ty ingen hufvudbenad betäckte det. Då en grå rand vid horisonten bådade för morgonen, red Oskar öfver vindbryggan till slottet Sturmau. Bertram såg bestört först på hästen, sedan på ryttaren och skakade betänkligt på hufvudet. Då Hohenstein kommit upp på sin kammare och uppväckt betjenten, befallde han honom ögonblickligen packa in. Sjelf undersökte han sorg