Aftonbladet – 29 mars 1842, sida 2

inne. Detta, tycker väl herr S., går för långt, var-! var derföre på flera citerade författares auktoritet ! Itt icke förkastadt förklara hvarje sinnesrubbning ör själssjukdom, och detta, eburu han sjelf medvifver, att sjukdomen iband öfvergår till verkigt vansinne. Doktor S:s komp. varning är ganska riktig och jag erkänner dess stora vigt i poli iskt afseende, men i medicinskt-vetenskapligt hänseende kunna inga s. k. konsiderationer ega rum. Jag kan ej undgå att här i förbigående anmärka, huru politiska och andra konsiderationer ibland vilja mästra eller jemka efter godtfinnande vetenskapliga sanningar, oförnekliga facta. Så är det andra gången, som jag under min korta, medicinska bana blifvit antastad derföre, att jag, opolitiskt nog, vågat gifva sjukdomen ett namn, som vetenskapen visserligen gillar, men som andre vederbörande gerna skulle velat bortblanda. Första gången var det vid cholerasjukdomens utbrott i Stockholm, då ödet ville, att jag, en af de två läkare i Stockholm, som förut sett cholerasjuke, var den förste, som officielt rapporterade att cholera fanns i hufvudstaden, vid hvilket tillfälle en nu afliden ledamot af Korgl. Sundhetskollegium skall hafva yttrat: adet är blott den der fantasten Sonden och packet i stan, som veta af någon cholera. Åtta, (säger 8) dagar derefter blef staden i offentliga tidningarne förklarad för en af cholera smittad ort. Efter denna digression vill jag återkomma till ämnet, för att genom en enkel betraktelse ådagalägga riktigheten att kalla sjukdomen vansinne. Allt ifrån barndomen inplantas hos oss, och det med rätta, att menniskan har en själ och en kropp; men om denna lärdom lyckas till den grad att slå rötter, att mången tror, att han icke är En, utan två vare!ser, okunnig om och huru dessa båda äro förenade till en menniska, så bar väl lärdemen ledt till en osanning. Jag har förut yttrat: att ifrågavarande sjukdom, Chorea med exaltation, är märkvärdig derigenom, att den påtagligare än många andra tillstånd synes bevisa ett innerligt sammanhang mellan kropp och själ, då den bildar liksom en öfvergång ifrån en rent kroppslig till en verklig så kallad själssjukdom. Och häruti ligger väl intet, som strider mot förnuft, erfarenhet eller uppenbarelse. Deremot har jag icke tvistat, och ärnar ej heller tvista, om själens närmare förhållande till kroppen, mer vågar likväl, äfven på angra grunder, antaga, att menniskan, så länge hen I-fver i denna verlå, måste betraktas som en, hvilken hvarken är blott själ eller blott kropp, då veterligen den ena aldrig företagit sig något utan den andres tillbjelp, då själen aldrig lyckats göra ett s.ez utom kroppen, utan att medföra menniskans död. — De bögre själsförmögenheterpas organ är bjernan; hvarje sjukligt tillstånd i detta organ (ty organ och funktion få ej, såsom vi redan visat, skiljas åt) och dess funktion, som fortfarande upphäfver dess bestämda, naturliga, regelmessiga verksamhet måste hänföras till själssjukdomar. Yrsel, en synvilla med flere dylika tillstånd äro blott symptomer, ej själssjukdom, då de tillfälligt, som bisak, infiona sig under loppet af en annan bestämd sjukgom, men äfven deraf blifver själssjukdom, om de efter nämnde sjukderas slut qvarstå och fortfara såsom ett sjelfständigt sjukdomstillstånd, hvilket gör den sjukes tankar, ord eller gerningar ofria (d.v.s. oberoende af honem sjelf). Enligt den beskrifning vi hafve af Dr S. med flere öfver denna predikolust, så skall den vara alldeles oemotslåndelig, hvilket med andra ord vill säga, att den sjuke är uti ett ofritt tillstånd, kan ej bruka sitt förnuft, han är själssjuk. Att predikolusten, vansinnet, i denna sjukdom är bufvudsak, det som egentligen karakteriserar densamma, och således bör läggas till grund för dess benämning, torde ej kunna sättas i tvifvel; ty hade här blott fråga varit om en chorea, eller hysteriska anfall, eller en symptomatisk yrsel, säkerligen hade inga folkmassor kommit på benen, för att undra, hänföras och besmittas, ej heller hade allmänhetens och vederbörande auktoriteters uppmärksamhet och farhågor derigenom serdeles stegrats. Det var endast en så beskaffad partiel sinnesrubbning, som med sken af gudomlig uppenbarelse, och under i öfrigt bibehållna själsförmögenheter, kunde göra ett så oerhördt intryck, fanatisera hela menigheter. Dr S. medgifver ock, att sjukdomen stundom öfvergår till vansinne; hans mening måste då vara att försvara, att ej alla sjuka måtte anses galna. Godt! Jag vill det icke heller, men jag kan nu ej hjelpa det; så vida de icke förmå bruka sit förnuft, utan låta fortfarande hänföra sig af en sjuklig drift, böra de kallas tokiga, galna, vansinniga. Medgifves dock, att somlige kunna vara så ringa angripna, att det ej hunnit till galenskap, d. v. s. att icke alla hafva sjukdomen utbildad eller äro i lika grad galna. — Ifrån det partiella vansinnet, som rörer endast en enda själsyttring, ett enda föremål, till det allmänna, som, snart sagdt, angripit alla och der idel förvirring förekommer, gifves en mängd mellangrader. Den oemotståndliga predikolusten är ett partielt vansinne. — Symptomerna kunna väl också något variera hos serskilda sjuka här, så väl som i andra sjukdomar. — Påtagligen förhåller det sig också i denna epidemi, som i alla andra, nemligen att somlige angripas häftigt, andra svagare, andra få blott känningar af det onda; icke dess mindre är det samma onda. Chbolera-spidemien har derom lemnat en erfarenhet, som väl de flesta ännu lära hafva i friskt minne. Ingen betviflade väl då, att: den s. k. Torra choleran, cholerine och åtkillige andra underlifs-lidanden ägde samma ursprung och retar som cholera, hvarifrån de skiljde sig blott genom vexling af somliga symptomer eller till graden. Äfven i Jönköping hade man tillfälle