Aftonbladet – 29 mars 1842, sida 2

— Bort då med allt jordiskt prål, hvari fåfängan vekligt höljer sig, bort synderska med den prålande drägten! Gabriella bäfvade, hennes hufvud brände, hennes hjerta slog på nytt med oerhörd kraft, hon skakades som af en feber; men hon blickade inspirerad upp till frälsarens af smärta sönderslitna drag, hvilka tycktes ropa till henne: Följ mig i smärtan och förnedringen, lid som jag lidit, och jag vill upphöja dig till min salighet! Hennes ögon lågade, hennes ädla drag strålade i ett högre ljus, hon ryckte gisseln ur Krumms händer, kysste den och utropade: Ja, min Jesus, jag följer dig!, och med dessa ord lossade hon sina kläder; de nedsjönko — och endast linnet omhöljde ännu den blottade kroppen. Bortl ropade pastorn häftigt, bort med den flärdfulla täckelsen; naken blödde Han på korsets stam, nakna blöda hans lärjungarp. Då lät Gabriella det sista ombhöljet nedfalla till höfterna; här hopsamlade hon kläderna och drog dem tätt om sig. Krumm hade svängt gisseln; men lika som rörd af ett trollspö, fängslades hans armar för några ögonblick, ty framför honom stod en himmelsk qvinna i fullheten af ungdomens hela behag. Formernas yppiga rundning, — hudens fint ådrade, bländande mjellhvithet, — bröstets våldsamma svall, — allt detta såg han, uppslukade han med sina blickar; ham darrade; tusen känslor stormade in på honom, en vällustig retelse genomlopp hans blod. Då väckte deliqventen den darrande med de orden: O Jesus tag mig nådigt anl ur känslornas vilda strid, som likväl blott varit ett ögonblicks verk; defsmälte tillsammans till ett slags heligt raseri och med kraftig arm svingade han gisseln. Förfärligt föllo den sjuremmade piskans slag på flickans hvita rygg och skuldror; men intet Jjud