Aftonbladet – 29 mars 1842, sida 2

ismen allt mera öppet börja utbreda sig under ivilisationens tidehvarf, under sitt sista, men förviflade motstånd emot den sanna religiositeens och kristendomens och humanitetens slutiga seger. DEN SMÅLÄNDSKA PREDIKOSJUKAN. Den förut af oss omförmälda, af Hr doktor Sonden till Red. insända artikeln i detta ämne, anledning af doktor Sköldbergs rapport, följer här nedan, och skall säkert läsas med samma intresse, som den förra: Huru bör man i medicinskt afseende anse de småländska flickornas predikningslust? Då herr doktor Sköldberg i sin rapport till Kongl. Sundhetskollegium af den 46 Februari upptagit reflexioner, hvilka icke blott synes vara föranledda af en af mig, vid herr doktorns första rapport gjord anmärkning, aatt ifrågavarande sjukdom borde anses icke såsom en hysterisk åkomma, utan såsom en asjälssjukdom, ett vaxrsinne, utan ock tyckas vara ämnade att vederlägga, eller åtminstone bekriga denna åsigt, torde det vara mig tillåtet att bifoga några anmärkningar, för att, om möjligt, i någon mån bidraga att sprida ljus öfver denna sjukdoms rätta bedömande. Det vore dock opassande att plåga allmänheten med en s. k. lärd polemik; det vorei icke mindre oskickligt, om jag företog mig att med samma mynt betala de stickord, doktor Sköldberg dedicerat mig. För polemik finnes lämpligare forum, t. ex. Hygiea, der vi framdeles, efter slutad epidemi, kunna närmare vidtalas; och hvad stickorden angår, så kunde väl en duel med lancet eller piller vara pusserlig nog att åse; men jag unnar gerna min broder den äran odelad att fäkta ensam i vädret. Deremot skall jag här bemöda mig, att, med åsidosättande af all lärdom, som kunde falla någon besvärlig eller förarglig, på ett populärt sätt framställa min åsigt och jemföra den med doktor S:s meningar, och hoppas derigenom kunna både upplysa sakförhållandet och visa, att i grunden föga skilnad torde finnas emellan mitt kategoriska och doktor S:s disjunktiva omdöme, samt huru litet befogad doktor S. varit att förklara mig krig. Hvarje lifsyttring hos menniskan, ifrån den lägsta materiella till den högsta intellektuella, försiggår, medelst serskildt beskaffade kroppsdelar (organer); så t. ex. bereder magen fodoämnena, ådrorna kringföra blodet, medelst musklerna ske rörelser, medels ögat ser man, medelst örat hörer man, medelst hjernan tänker man, 0. s. v. Sålunda har hvarje organ sin egen verksamhet eller förrättning, som det ej kan utbyta emot en annan; och hvarje yttring af verksamhet förutsätter nödvändigt ett motiverande organ, hvarmedelst den sker. Men de hänga också på det sätt tillsammans, alla dessa organer och deras förrättningar, att de tillika bilda ett odelbart helt, en Organisk varelse, der ingen organ får utbrytas eller ens rubbas i sin förrättning, med mindre en rubbning i det helas härmoni förorsakas. En sådan rubbning i ett organ, ett sådant störande af det helas harmoni kallas sjukdom. Det finnes väl ingen sjukdom, hur inskränkt och obetydlig som heldst, som ej inverkar på hela menniskan; en sticka i fingret gör lynnpet retligt, ett knip i magen afbryter de djupsinnigaste spekulationer, o. s. v. Strängt taget skulle derföre kunna tyckas, som om ingen sjukdom vore lokal, d. v. s. tillhörde något visst organ; men då hvarje organ fullgör en egen förrättning, fastän det tillika är en nödvändig del af det hala och blott i sammanhang dermed består, så betraktar vetenskapten med skäl hvarje organs serskilta rubbning som en serskilt sjukdorasform. Derföre eger det väl sin giltiga riktighet, att man skiljer t. ex. hjertats sjukdomar från lungans, leverns etc., magens från bjernans, o.s. v., änskönt i hvarje sjukdom symtomer förekomma, som visa, att ej blott det ursprun. igen och företrädesvis sjuka orgaret lider, men ock andra organer mer eller mindre medlida. På sådana skäl har jag vågat yttra, att aom man vill förfara vetenskapligt, får man ej förblanda en sjukdom, som egentligen tillhörer underlifvet (Gangliesystemet) hysteria, med en, som i synnerhet tillhör hjernan (Cerebralsystemet) vansinne. Detta är, enligt min tanka, hvad doktor 8. gjort, då han, efter att hafva kallat de första sjukdomsfall, han observerat, achorea med exaltation, i detsamma vill hänaföra dem till xsamma kategori som hysteriska qvinanors tal, sång, skratt och gråtv. Om benämningen exaltation, såsom den, enligt förhållandet, borde, här betecknar en själssjukdom, så torde det ej kunna försvaras af någon åsigt, att placera den bland underlifsåkommor. Att båda slagen af sjukdomar ytterst hvila på sam-na botten, menniskan, kan väl icke upphäfva värdet af den vetenskepliga distinktionen. Eller hvilket är väl vetenskapens mål af de två, antingen att reda, distingera och begripa, eller att sammanröra och låta det dervid bero? — Nu bar jag också i min föregående anmärkning, såsom herr S. säger, ckategoriskt afgjort saken, derigenom att jag förklarat samma exaltation, denna den heliga andas förmenta uppenbarelse med den ocmotståndliga pr.-dikolusten hos Småländskorna, vara ett van