Aftonbladet – 29 mars 1842, sida 2

örskaffa sig samma erfarenhet. Om i närvarande all den ena pigan skulle gäspa, den andra rapa len ena dansa på höger fot, den andrs på venster, len ena predika mer och dansa mindre, eller tvertmm, så förändrar det väl icke hvarken epidemiens Her sjukdomens grundkarakter. Hr S. anser likäl för likligare att antaga tvenne discreta sjuk;domsformer, som här mötas och understundom öf;vergå i hvarandra, nemligen fysisk chorea med psychisk exaltation och psychisk förvirring med här och der, mer eller mindre, chorealiknande sjmp,tomer; eller att, som det på ett eller annat ställe säges: pfysisk chorea är någonting annat än psyohisk chorea(?); således tvenne samtida epidemier af den egna beskaffenhet, att bådas bufvudkarakterer finnas kos båda. En så fin diagnostik öfverträffar allt hvad jag läst och tänkt i den delen (eburu Dr S. synes tilltrott mig en stor portion professorlighet, och liknar nära nog en vetenskaplig förvirring. Häraf må imedlertid göras hvad göras kan, eller tvenne oskiljbara sjukdomsformer, dock ligger det klart i dagen, att de båda i grunden äro en och samma sjukdom med än de kroppsliga, än de peychiska symptomerna mest öfvervägande. Efter att hafva upplyst: att i den mån sympto,merna af chorea fallit bort, har själs-sjukdomen framträdt med skarpare drag, ända tillreligiöst vansinne, gör D:r S. oförväntadt den anmärkning, att detta (det religiösa vansinnet) torde hafva lika litet att göra med chorea som med dxmonomania.n Kan man icke hålla vad, att 99 bland 400 skulle. hafva gjort en motsatt slutsats? Det vore annars artigt veta hvad D:r S. förstår med demonomani och huru han förklarar, att de symptomer, som. äfterfölja hvaren uti en sjukdom och tillsammans gifva oss sjelfva sjukdomsbilden, ej hafva någos med hvars... andra att göra. Om häraf bekräftas D:r S. moderafta. medgifvande, att saken är honom serdeles ny och : han obevardrad på det psychiatriska gebietet, så vet dock D:r S. ganska väl, såsom väl hemmastadd i annan medicin, att en enskild sjukdom, såväl som en epidemi, ej genast från början uppträder i.sin bögsta utveckling, att den har sina förebud (prodromer), och att under ena pågående epidemi sjukdom hos mången stannar vid förebuden. Han torde derföre kunna medgifva, att i detta fall chorealiknande symptomer jemte andra såsom förcbud tillhöra det religiösa vansinnet, fastän jag var den förste, som på förebuden igenkände sjukdomen. Eller vill han äfven här urskilja tvänne diskreta sjukdomar; det kan då icke ske utan att afskära sjukdomen på midten. År det ändtligen de proteus-formiga skepnader, hvarueder sjukdomen uppträder, som, enligt D:r S. tanka, skall göra det svårt att sammantvinga dem under en rubrik, så var det visserligen ett lyckligt infall att hänföra dem till hysteri, som i alla tider ansetts för den mest ombytliga af alla sjukdomar. Det torde tillåtas mig begagna tillfället att här få anmärka, att detta fenomen ej är det enda i sitt slag här i Sverige. För omkring 50 år sedan förpassades från Småland ända till Danviks dårhus 6 eller 7 besatta predikanter af båda könen. Efter hvad jag så långt efteråt kunnat utforska, led ingen bland dessa af några i ögonen fallande kroppsliga sjukdoms-symptomer, utan synes deras tillstånd hafva varit en till vansinne stegrad fanatism, ett, om möjligt, rent psychiskt lidande. De ansågos vansinniga och inspärrades på dårhuset för att förebygga allmännare och mera bedröfliga följder af deras predikosjuka. Blott en qvinna återställdes, de öfrige fortforo i sitt vansinne, hvilket äfven ofta lärer lockat andäktige åhörare till sjelfva dårhuset, tills predikanterna efterhand derstädes afledo. Af det anförda vill det synas, som skulle D:r 8. genom sina reflexioner snarare intrasslat än utredt frågan; man kan ej heller finna, att han lyckats vederlägga den åsigt, som af mig såväl nu som förut (jemf. Sveriges Statstidning N:o 23) blifvit framställd, såsom en hvar behagar finna, hvarken med höglärdt skryt, pojkaktig påflugenhet eller på ett obegripligt sätt. Jag skulle nästan våga påstå, att Hr S., oaktadt sin krigiska ton, likväl i grunden delar min tanka, att sjakdomen är ett vansinne; icke derföre sagdt, att vi vilja att alla sjuka skola bebandlas som sprittgalna eller inneslutas på dårhus eller lasarett; ty hvarje sjukdom bör ju behandlas olika, ej blett efter dess olika art, men ock efter dess olika grad af utveckling. — Sist önskar jag, att om någon ovilja emot mig inspirerat D:r S. vid sista rapportens nedskrifvande, den för framtiden måtte utträngas af vår mångåriga vänskap, äfven om våra åsigter i medicinen skulle ännu någon gång afvika från hvarandra. Stockholm d. 49 Mears 1842. C. U. Sönden.n