Aftonbladet – 24 mars 1842, sida 2

kets Ständers sednaste beslut, blifvit af Konungen respekterade och följde vid H. Maj:ts beslut, i fråga om årliga statsregleringen, borde alltid, på flera af de erskilda summorna under hufvudtitlarna, finnas en hel del besparingar: det är, till exempel å lönestaterna genom fördröjande af tjensternas tillsä tning; å materielanslagen genom prisförändringar eller minskad åtgång, 0. s. v. och se der, hvad Konungen egde och eger att disponera fritt och obehindradt inom sjelfva titelnn, det vill säga, icke behöfver disponera för samma verk, eller samma ändamål, som det hvartill den öfriga delen af den serskilda summan åtgått, utan till andra ändamål, som finnas nödiger Men på sätt wvi redan visat, stod denna år 48410 för tillfället Konungen gifna utsträckta 1ätt i sammanhang med sakernas dåvarande skick, emedan i snart sagdt alla delar af statsförvaltningen reformer voro begärde och af Regeringen utlofvade. 41840 års beslut kunde aldrig hindra blitvande Ständer att deri göra inskränkning, och vi hafva redan ådagalagt, att hela regleringen år 4840 blott afsåg förhållandet till påföljande riksdag. Hvem skulle då kunna tro, efter allt hvad vi här anfört utur 1810 års skrifvelse om statsregleringen, att de tilltalade ändcet skulle kunna fortfara i deras invändning, att det förbud som Rikets Ständer år 41834 stadgat för besparingarnas användande till ständiga löneanslag, skulle putgöra i sjelfva verket en förklaring af grundiagen. Likväl förnya de densamma i slutförklaringen, och synas förbise hela oförsyntheten deri, då just de sjelfva genom denna invändning förklara sig vara de, hvilka egde ,att förklara grundlagenn, eit uppdrag, som ingenstädes finnes dem anförtrodt, då deremot 635 S Regeringsformen bestämdt ålägger dem, att inför Konungen anföra hvad Rikets Ständer förordrat. Men icke nog härmel. De hafva äfven i detta sitt försvar vågat komma med en ny tolkning af gruadlagen, nemligen den: att om Konungens proposition om nya stater för några embetsverk icke blef af Rikets Ständer antagen, skulle den gamla ordinarie staten ovilkorligt bibehållas, 2medann, säga de, grundlagarne wllåta endast ordinarie staters tillkomst, sedan Rikets Ständer pröfvat de af Kong!. Maj:t derför uppgifna behof och antagit det förslag till stat för dem. som blifvit Ständerna förelagdt: en tolkning, som således lemnar åt Rikets Stärder blott att bifalla hvad Regeriogen fordrar, eller ock icke tunna besluta om någon förändring i de gsmla staterna. — Oförskämdheten i ett sådant försök att förvräsga grundlagen och tillintetgöra Rikets Ständers rättigheter samt Svenska nationens be skattningsrätt, är för påfallande för att behöfva vidare förklaras. Den vittnar imedlertid om tänkesätten hos de män, af hvilkas rådslag rikets sannskyldiga nytta, under sednare lustrum, varit beroende. I deana, som oss synes, blinda ifver, är äfven hela den öfriga delen af slutförklaringen författad. De tilltalade anse de anordningar i besparingarna, som skett, utöfver hvad Rikets Ständer sjelfva ansett såsom temporära tillökningar böra fortfara, vara fir och abetydliga, och de åberopa den vid sista riksdagen för dem lyckade voteringen i förstärkta Statsutskottet, hvarigenom det högre anslaget för Kammarrät.en beviljades, såsom ett bevis, att Rikets Stän der delat deras. tänkesätt. : De framställa en skildring af Rikets Ständers itgärder för ätt förmå Konungen till den i 30 år lofvade embetsverkens reglering, hvilken skulle visa, att Ständerna godkänt de nya organisatonerna. sUtan att kunna upptaga allt hvad de härom yttrat, och hvilket Justitie-ombudsmannen redan vederlagt, anse vi oss likväl böra ordagrannt meddela de tilltalades försök, att i prinpipfrågan bemöta Justitie-ombudsmannens slutpåstående. De yttra sig härom som följer: Att af dispositioner inom utstakade gränser af de tillgångar på Hufvädtitlarne, som icke hvarken blifvit beräknade, eller för något användande fastställda, göra en öfverträdelse af Regeringsformens 65 , låter icke förena sig med denna :s innehåll, eller med någon af de öfriges, som röra statsregletingen 1). : Ått disponera medelannorlunda, än faststäldt blifvit, är visserligen lika möjligt som fattligt; men att, der ingen fastställelse ägt rum, ändock kunna bryta emot densamma, är hvarken möjligt eller begripligt. Detta axiom, som svaratiderne äberopa till stöd för sitt försvar mot denna del af anmärkningen, äger den kleraste tillämpning. på saken, ty Hufvudtitlarnes besparingar, liksom öfverskotten, tillhöra det slags statstillgångar, som icke blifvit och icke kunna blifva såsom de öfrige fastställda 2), och 635 Regeringsformens uttryck: Dessa medel må icke bannorlunda användas, än faststäldt blifvit: kan rimligen icke hafva afseende på okända medel, utan endast på de efter 62 bestämda summebelopp för ED ita kriget in i fiendens land Co Er PP RR BR AA onmärke var att fly Ar so ak. LL oo rt I