Aftonbladet – 24 mars 1842, sida 2

äfverdrog henne; anlete och hennes mot golfvet sänkta ögon nekade henne för några sekunder sin tjenst. Men äfven Oskar var öfverraskad. Hvad han i dea döda bilden beundrat som skönt stod nu lefvande framför honom, ett den plastiska könstens ideal. De ädla dragen i detta anlete, som i sin fullkomliga oval förenade alla en svärmande fantasis behag, tillika med den uppblomstrande ungdomens yppiga former, uppfyllde honom med för våning. Rosas bild sväfvade, som en tanke, förbi hans själ, men den bleknade såsom Veaus stjerna för solens glödande strålar. Dessa O kars observationer voro ett ögonblicks verk; derefter vände han sig med nigra förbindliga ord till Gsbriella och det öfriga sällskapet, som, utom intendenten, bestod af Törsamlingens kyrkoherde och pastor Krumm. Man satte sig kring thebordet och Oskar miste besvara grefvens ytterligare frågor om hans fars lefnadssätt och förhållanden. Sedan han tillfredsställt gubbens nyfizenhet och theet var borltaget, fick samtalet snart en allmänneligare riktaing. Hohenstein förlorade dervid icke Gabriella ur sigte. Han nödgades tillstå för sig sjelf, att hon gjort ett ansenämt intryck på honom, och så mycket han hittills önskat fisra en anledning att kunna afägsna sig från heane, så mycket fruktade han au att råka in på de antydda villovägarne. ej isigter hon hittils yttrat, ehuru blott sällan och jfver likgiltiga ämnen, röjde förstånd, och ingenting skulle berättigat Oskar alt instämma i det gängse på tåendet, at bon var pietist, om icke hen; acs ständigt nedslagna blickar fropperat hans. samma öga. Den stormande ynglingen kunde knapt tyg! la sill bogär att föra samtalet å religion. och religiositet. Men äfwen Krum. som satt lurande i ca vrå lik en spindel, mej nedböjdt, halft framsträctit hufvud och hvars gon sköt blixtar än på Gabriella än på Os, brann af begär at lemna sin stridsfärdiga aga fritt lopp. Bwatjplanen hade den kloke itherren redan uppgjort. Hans förnämsta öar