Aftonbladet – 24 mars 1842, sida 2

funnit anlednisg att verkställa några förändringar eller indragningarb; (således ansågo de sig berättigade dertill, dessa samma grundlagsstiftande ständer, som f. d. rådgifvarne påstå, endast utsatt hufvudtitlarnes tetal-summor och lemnat regeringen fritt, att efter godtycke disponera dem.) Vidare säges: Dessa och öfrige, vid statsregleringen tillämpade grunder hefva rikets ständer trott böra följas intill nästa riksdag. (Således ansågo bde grundlagsstiftande ständerna alldsles icke sig berättigade, att i fråga om statsreglerisg bjuda öfver kommande ständers beslutande rått, på sätt f. d. rådgifvarne synas hafva inbillst sig eller vilja inbilla riksrätten). Vidare meddelas, i samma skrifvelse rikets ständers beslut, att af hvad som å de åtta första hufvudtitlarne och å allm. indragningsstaten kan besparas, pen nionde hufvudtitel skulle bildas, till jordbrukets, handelns och näringarnss uppbjelpande och underhåll, med det vilkor, att deraf inga pensioner må utbetalas, eller serskida summor deraf till sådana ändamål begagnas., — Huru står väl nu detta att förena med den satsen, att de lemnat konungen att godtyckligt disponera besparingarna? De grundiagsstiftande ständerna icke endest disponerade på detta sätt en del af dessa besparingar, utan de fästade vi.kor för användandet (Mårkom det väl! Hr v. Hertmansdorff m. fl., som vid sista riksdag påstått, att rikets ständer ej egde rätt att fästa vvilkor vid enslagen) och hvad mer är: de förklarade bestämdt, att serskilda summor af titeln icke finge till pensioner användas: alltså definiera de härigenom, att sersåilda summor icke betyda kela titeln, på sätt vi ofvanför visat. Vidare meddelade Ständerna, i denna deras skrifvelse, sitt beslut angående alla förändringarnei de speciella staterna, eiler de serskilda summor, som under hufvudtitlarna fastställdes. De gå deri så låvgt, att de noga till siffran bestäm ma desamma, till och med för första hufvudtiteln : pHofoch slotts-staterna, (hvilken dristighet af ie grundlagsstiftande,, då likväl för detta rådgilvarne påstå, alt ce lemnat till Kong. Maj:t en godtycklig dispositionsrätt af hufvudtitlarnas hela belopp?) ait ej tala om, ait de miawiöst bestämma utgifterna för hvarje lustslott; och då de, enligt samma skrifvese af den 40 April 4840, öfverlemna på andra hufvudtiteln 90,000 R:dr Hamb. Banko till bestridande af staten för utrikesministrarne, hvilken de serskildt vppirog Hans Misjestät natt, efter eget nådigt välbehag, reglera (hvarföre behöfie de det, om Kongl. Maj:t kunnat så disponera allt?) fästades dervia den önskan, att inga extra wutgifter utöver denna summa måtte i och för dessa äreaden komma statea till last, samt ytt rade psig tillförse, att hvad, som af minister. anslaget kunde besparas, skulle komma statsverket till godo. (Huru vilja f. d. rådgifvarne förena denna de grundlagsstiftande Ständernas, atillförsigt i denna del, med den så kallade kabinetts-kassan, som ej till statsverket redovisat pågra besparingar, och om än i dag hålles hemlig för statsredogörelsen?) Men icke nog härmed. I denna skrifvelse visa de grundlagsstiftande Ständernan, att de tiil och med tilltrodde sig kunna besluta, huru förvaltningen af statsmedel skulle ske. Så finna vi deri bestämt, huru och af hvilka embetsmän Slotlsbyggnads-direktionen borde vara sammansatt; att den så kallade lag-kommissionen skulle upphöra; att Krigskoliegium kunde återföras till den enklare, år 4797 fastställda, organisation; ja, till och mel, att 41782 års arbets-ordning borde i nämnde verk åter införas och instruktions-departementet försviana. Men det. blefve alltför vidlyftigt, att upptaga de i. denna skrift velse, på 20 äta octavsidor tryckta, speciella fö reskrifter angående användandet af de i Riksstaten, under bestämda huivudtitlär anslagna, serskilda summor; och vi fråge blott: huru i all verlden står detta tillsammans med :f; d. rådgifvarnes sats, att Rikets Ständer ej ega bestämma någut, utan blott anslå hufvudtitlarnas summor och sedan lemna hela staten till Konungens välbehag? Ar ej hela detta försök en vanställning af sanningen, ech det hemtade exemplet af 1810 års riksdagsförhandlingar en osanning? Och om de tilitalade ej sjelfva vetat det, måste vi beklagligen erinra, att de likväl genom åberopandet af skrifvelsen gjort sig skyldige till den enfaldigaste slutsats, som väl af någon kan begås, då han i en Svensk skrift-kan läsa Svenska. Rikets Sänder hafva: nerligen väl år 4810, på sätt de tilltalade, af en utdragen mening i skrifvelsen åberopat, ,fastställt vissa hufvudtitlar, och för hvarje af dem anslagit serskilda summor, att inom sjelfva titeln af Konag!. Maj:t fritt och obebindradi dispoaeras; men: detta strider alldeles icke emot Rikets Ständers rätt att bestämma de :serskilda summorna, och, såsom vi sett, till och med förördna om deras användande, samt fästa vilkor för deras begagnande. Förhållandet är helt enkelt. Sedan grundlagens bud, i 57, 60, 61, 62, 64 och 63 SS. jemte RiFS BEAR TN NE Eee NE ifverdrog henne; anlete och hennes mot golfvetrl