Aftonbladet – 21 mars 1842, sida 3

slogo ut till blygsamma blommor. Jag sammanband dem till en bukett och skickar dem till er i ena vers, som jag låter medfölja, och hvars enda förtjenst är sanning. Vistandet i Mänchen utöfvar elt gynnsamt inflytande på min sinnesstämning. Bekantskapen med en mängd plastiska konstverk sysselsätter mina själskrafter, och sålunda glömmer jag för några timmar att följa en känsla som hotar att göra mig, en eljest lefnadsglad menniska, melankolisk. Deremot känner jag med motvilja den dag nalkas, då jag måste visa mig för min brud. Himlen gifve alt jag må synas odräglig för min tillkommande och i synnerhet för hennes far, och jag funderar verkligen ofta på någon utväg huru jag skall kunna draga mig undan den lycka, man vill beskära mig, Det är en besynnerlig id hos föräldrar att fordra kärlek, likasom om man kunde på befallning framkalla denna känsla. Aldraminst synes likväl detta vara möjligt hos oss Tyskar, ty om kärlek i Frankrike är ett skämt, i England ett tvilvel, i Italien en allt förtärande låga, så är den hos oss en blomma från Elysen, som bloit långsarat, men desio säkrare mognar til en jjuf och vederqvickande frukt, Jag har re dan börjat få smak derpå och är för ingen de böjd att bortbyta den mot ett tvuncet äktenIskaps suräpple. Hvad er, min dyraste, angår vill jag hoppa: jatt er ställning vid teatern snart på ett ange nämt sätt skall förändras genom edra bemödan den, emedan ingenting i verlden är mera impo Inerande än en öfvervägande talang, för hvar