Aftonbladet – 21 mars 1842, sida 3

som allt annat orimligt man företager sig inom kretsen af det oförnutftviga. Helt annat är förbållandet med de organiska pilågorna och bhjelpen emot dem (läkedomen): de äro af sjelfva sjukdomen uppkomna, af den betingade, sluta med den, och ega således helt och hållet sin rimlighet, grundad på det sjukas beskaffenhet. Botenmediet kan cå äfven utgrundas genom utforskandet af det sjukas natur, bestämmas deraf ochtll gagn användas, såsom riktadt på det sjuka sjelf och på intet annat. Alldeles detsamma kan man säga om företeelserna uti mora lisk sjukdom (synd och brott). Det onda är här visserligea af helt annat slag; det gruadar sig å andens fria handiing och sträcker sig ofta utölver den felande individen sjelf till andre. Men sådant hindrar icke, att äfven det onda, till Jen vidd och beskaffenhet det har, dock är ett visst något, hvilket således också eger sina gifsa organiska följder af lidande (se ofvan), hvilka aro heit och hållet rimliga, och emot hviika då ock eit rimligt botemedel kan finnas; men om man här utöfrver det organiska tillägger ett me-: kaniskt lidande, utom sjelfva det ondas egna följder, så blir detta i andligt afseende lika orimligt, som det vi ofvanföre nämde i fysisk väg; och något botemedel kan då lika litet med. iverhet och beståmbarhet påtänkas emot dessa. mekaniska ofattiigheter och oformligheter i anJens verid. Emot en gudavrede, på detta sätt tänkt, gifves ingen viss räddning, d. v. s. ingen räddning, som mean vet om den räddar; ty det kan hända, att hundrade oxar (netatombens offer) hjepa deremot; men det kan också hänga, att ett enda lamm (offret af passah) gör tillfyliest. Hela denna ide (den hedniska och judiska) har stutli gen måst gå under, såsom allting på vantro och v.nsione gruadadt. Enligt den äkta christna föreställningen, der, rörande det onda, ingentiog annat är i friga, än allenast läkedom, finnas också ioför Gud eliter i Guds verld och i det Bviga inga andra plågor, än de, som organiskt öra det Osda, och deruti hafva såväl sina gifna beskaffenheter, som sina gränsor; då också boiemediet har detsamma, och uti intet anna! består, än i själens återförvandtande till godhet och sanning, genom Christi iaflytelse på anden. Men våra samhällen på jorden, som, ehuru de kallas christaa, dock tillstörre delen af sina institutioner ännu qvarstå på för-christlig rot, hafva lockså Hämnden till grundtanke för de brottsliges behandling, och hylia dermed fö:jande siroff, cke såsom: läkemedel, utan såsom hämndutöfningar. Allt detta, såsom i grunden hedniskt, orimligt, vanvettigt och ytterst förderfvande, måste utrotas ur våra samhällen. Kärlekens id hvilken i afseende på det onda är detsamma, som läkedomens och den sanna christendomens, rimligbetens, sansens och förnuftets, vill icke veta af någon hämnd eller några straff, såsom hämndutöfaingar; men erkänner ganska väl stränga åtgärder emot det onda, såsom kurmethoder. Den framställning M:ll Bremer gjort om återlösningen och försoningen ansluter sig tydligen till kärlekens, läkedormens och den sant christliga meninger, hvarmed vi förstå den,som Christus sjelf i evangelium predikat, och hvilken man också brukat kaila den Johanneiska, emedan, bland de heliga skrifternas författzre, ingen tydligare, än Johannes, omtalar menniskans frälsning genom Christi lefvande i hennes ande, så att sjelfva det återlösningsmomeat, menniskan bar att söka och omfatta, sättes i själens renande från elakhet och oförruft genom Christus. Hu! ruvida, åter, denna uisigt öfver försoningen till sin grund alldeles sammanfaller med det, som t. ex. de Wette i sin isagogiska lårobok kallar den Paulinska Satisfaktionsläran, står till att betrakta. M:ll Bremer förmodar det, såsom iman ser af hennes utlåtande sid. 69 och följ.; och hennes förklaring är just uppställd till att bevis2 denna förmodan. Vi fråga allenast: ,erkänns Satisfaktionslärans förfåöktare hennes (här ofvan intagna) förklaring för giltig och öfverensstämmande med sin mening om försoningen ? Göra de det, då finnes i sjeifva verket inger strid mera inom theologiens hela område; ty all hvilar på begreppet om hvad menniskan skal omfatta till sin återlösnings grund, antinger Korslidandet, eller menniskosjälens Rening. (Christus är frälsare i begge fallen.) Men då hafv ) Det är visserligen sant, att minge af dem som i Korslidandet se sjelfva återlösningsmo mentet, likväl medtaga, såsom ett nödvändig item, menniskosjälens förbättring eller rening genom tron; hvarvid man dock noga måst märka, att detta icke är frälsningens grund och andra sekter,: som utgå från samm grund (Korslidandet, såsom principium sa salutis) fästa på själens förbättring så litet al seende, att de snart sagdt kunna sägas pre dika deremot, af fruktan för den 9. k. egr rältfärdigheten och vVerkheligheten. Visst i också, att desse (bland andra: methbodistern: sådana de vid åtskilliga tillfällen beskrifv: YUttra all aå mmrakot kanevAavantara till säga 11