Aftonbladet – 17 mars 1842, sida 3

eHvilken artighet och uppmärksambetl instämde de öfriga damerna. Rosa steg hastigt upp, hennes kinder glödde; hon tog ett steg emot Oskar, men stannade hastigt förvirrad. Baronen gick emot henne. abenna skänk, sade han, vågar jag bjuda er som en småsak. Värdes ni, förträffliga flicka, emottaga den såsom en antydning, buru gerna jag ville uppfylla alla edra önskningar!, aOskar,, stammade Rosa förlägen, dicke blott er skänk, men er uppmärksamhet gläder mig; emoitag min innerligaste tacksägelse. alcke mer härom, om jag får hedjal ropade baronen; churu lyckligt man kan göra lifvet för hvarann, om man blott ger akt på sina vänners tysta önskningar! I deras uppiyllande, icke i dyrbara gåfvors värde, ligger verklig uppmärksamhet och tillgifvenhet.n Det nya sckackspelet försöktes, till dess klockslaget fyra åtskiljde sällskapet. Huru helt annorlunda föreföll spektaklet Oskar denna gången! Man såg och hörde endast Rosa; hennes spel var eldigare och uttrycksfullare; hennes obekanta kärlekssmärta djupare. Alla hänfördes deraf, och hvilken triumf var det icke för Oskar, alt då ett allmänt bifall egnades den unga konstnärinnan, helsade hon honom allena, medelst.det öfverenskomna tecknet! Hen tryckte sin hand våldsamt mot hjertat, som ville han hindra det att sönderbrista af förtjusning. Eiter representationens slut inträdde han för sista gången, jemte de båda andra fruntimren, i Rosas rum; men samtalet ville ej komma i gång; en viss tyngd nedtryckte det. Ett säll