Aftonbladet – 17 mars 1842, sida 1

aDoktor Rästerer, som nyss gick bärifrån. aJag vill genast hemta honom. Engelsmannen fortsatte sin promenad; efter en half timmas förlopp kom doktorn tillbaka. vÄr ni stött ? frågade patienten. aNej, svarade läkaren; jag t;odde tvertom alt ni ändtligen skulle inse min välvilliga afsigt. Ni ansåg mig för en menniska af det hvardagliga slaget. Således misstag å ömse sidor. aJag ville ej förnärma er,, åertog lorden i något mildare ton; men det är just min vanliga olycka, att allt hvad jag gör missförstås, eller utfaller till min skada. aDet är sant, sade läkaren något kallt; adet ges menniskor, som motgången tyckes förfölja.n Är det icke sannt!s ropade Engelsmannen och fattade doktorn krampaktigt i armen; ser ni, till dessa olyckliga hör jag. Det kunde jag tro. Hör mig nup, fortfor Britten och drog doktorn ned bredvid sig på soffan. Denne, som sladde sig öfver att ändtligen se sin patient bunnen till den punkt, dit han önskat föra bonom, följde med skenbar likgitishet. Min olycka började med mitt första andet2g på jorden, ty det kostade ett menniskolif; min moder dog då hon födt mig till verlden. Min fader bekymrade s:g icke om mig, utan öfverlemnade mig åt min mormors vård, som skämde bort mig. Båda dogo i samma vecka af en smittsam sjukdom. Jag kom till min förmyndare i London, började i mitt femtonde år smaka verldslifvets behag och lärde snart, att det icke egde någon redbar njutniug, Jag vämjes vid att tänka på denna tid, då jag, bland nöjen