Aftonbladet – 16 mars 1842, sida 2

BS VV — Ur rr att vänta. Mekaniskt, och sysselsatt med tusende föreställningar, följde han hyrlakejen, tilldess denne stannade vid ett litet hus midtemot theatern. Hade Oskar icke varit så mycket sysselsatt med sina förhoppningar och sin väntan, så hade han lätt i denna byggnad igenkänt densamma som föregående aftonen haft så mycket lockande för engelsmannen, men nu gaf han sig ingen tid att betrakta de gamla murarna; han flög uppför trappan. Dörren till Rosas rum tillkännagafs af ett derpå häftadt adresskort. Han klappade på och man frågade innanför hvem det var. Idetta ögonblick fann sig den öfvade verldsmannen lik väl af serskilda känslor så bestormad, att han var nära att svara med ett löjligt: det är jag. Lyckligtvis öppnades dörren till hälften och ett äldre ansigte tiltade ut, upprepande frågan. Baronen hade nu återfått fattningen, drog hastigt upp dörren och inträdde. Ett sakta anskri visade honom det efterlängty de föremålet. Det var Rosa i en bländande hvit morgondrägt; hon hade i bast kastat på sig en shawl, som hon drog tätt upp kring den vackra halsen, på hvilken hennes mörkbruna hår nedföll i en angenäm 0ordning, emedan hon just nu varit sysselsatt med att uppfästa det. Ni torde förlåta, min fröken, sade Oskar med en bugning, att jag så tidigt vågar besvära, men min glädje att här återfinna en ungdomsbekant förmådde mig öfverträda etikettens gränser. Rosa betråktade baronen forskande och högt rodnande. Ni är ...-?? Skulle min bild vara så helt och hållet utplånad ur ert minne? — Ack, min gud, Oskar! ropade nu Rosa gladt öfverraskad, men tillade snart, hemtande sig: pherr baron von Hohenstein.n Jag anlände hit i går, hade det nöjet att beundra er som Viola, och kunde nu icke neka mig den glädjen att göra er min uppvaktning.