Aftonbladet – 16 mars 1842, sida 2

procent af tullvärdet. De medgifva ej, att de någonsin yttrat, att den ifrågavarande inqvarteringstolagen varit afsedd till att bestrida tjenstemännens i Norrköping löner; endast exempelvis hafva löner blifvit uppräknade bland de föremål, hvartill tolagen blifvit anvisad; men de anse likväl, att så länge städernas tjenstemän ieke äro statens, utan dessa enskildta korporationers (?) tjenstemän och löntagare, bidragen till deras aflönande med fog kunna hänföras till benåmningen af afgifter, som hafva till föremål enskildas gemensamma nytta och beqvämlighet, enär det här förekommande ordet pgemensamman tillräckligen utesluter föreställningen om någon individuel enskildhet. Vidare fästa de svarande synnerlig vigt dervid, att S 3 Ansvarighetslagen i deras tanka gör förhöjande af kronans inkomster till ett bestämdt vilkor för den ansvarsföljd, som från S. 60 Reg. formen skulle härledas; och då något sådant förhöjande här icke egt rum, hemta de deraf ett ytterligare stöd för den mening, att 60 S icke kan vara tillämplig i detta fali. Hvad alter angår den af aktor äfven åberopade 75, anse de att undantaget i Ansvarighetslagens 3 från 60 Reg. formen skulle sakna all betydelse, om det icke vore tillämpligt äfven på 73 Reg. formen: det vill säga, om denna afsåg andra pålagor och utskrifningar, än dem, som äro ämnade att fylla statsbehof och kunna Jlända till förökande af kronans inkomster. Hr Poppius, i sin enskilda slutförklaring, finner Just. Ombudsmannens slutkonst: att hvad i tulltaxan omnämnes angående tolag ådagalägger, att bestämmelserna, huruvida tolagsafgift för en viss vara bör utgöras eller icke, ansetts tillkomma rikets Ständer allena: egen i sitt slag. Hr Poppius säger: att lika klart det är, att bestämmelserna angående tullafgifterna äro Rikets Ständer allena förbehållna, Jika uppenbart blir det ock, att hvad Rikets Ständer härom förordna ej kan utgöra ett af begge statsmakterna vidtsget beslut samt att, om Rikets Ständer skulle vid tillgöranden, som på dem ankomma, råka att utsträcka sina föreskrifter utöfver gränserna för deras lagstiftningsrått, sådant alldeles icke kan eller bör förbinda den andra statsmakten till inskränkning i de åtgärder, som äro denne förbehållna ). Vore annorlunda, säger han, gåfves ej mer nigra garantier för grundlagarnes helgd, emedan det blott behöfdes att låta inflyta i tull-lagarne hvarjebanda föreskrifter, som uppbäfva eller omintetgöra grundlagarne eller öfriga lagar, hvilka dock fordra begge statsmakternas sammanverkan. Om, säger han, Hr Just. Ombudsmannen ej har sig bekant, hvad hvar och en utan tvifvel varit och är i tillfälle att inhemta, att åtskillige afgifter gifvas för ändamål, som ej få eller kunna förblandas med sådana, hvilka begripas under den allmänna beskattningen och räknas bland hela RiTkets inkomster, är visserligen att beklaga;, men Iden verkliga eller låtsade okunnigheten härom skallp, såsom Hr Poppius förmodar, ej kunna utgöra någon grund för yrkandet att rådgifvarne uppsåtligen bandlat mot klar lag i de åberopade SS af Reg. formen, och det så mycket mindre, som tolag, enligt ansvarighetslagens förklaring, lej kan inbegripas under 60 Reg. formen.n ) Än om Regeringsmakten i sina tillgöranden skulle råka utsträcka dessa utöfver gränserna för dess rätt, anser Hr Poppius, att Rikets Ständer då äro skyldige, att låta dervid bero, och att hvarken antasta dem som en sådan öfverträdelse vållat, eller såsom nationens Oom