Aftonbladet – 16 mars 1842, sida 2

undra tillfällen 1 afseende å regleringen af Stänlernas tolag vidtagna och utan anmärkning lemnade, hvarken särskildt uppgifvit eller utgör föremål för hans, i denna punkt väckta talan; att Rikets Ständer, enligt Reg.-formens föreskrift i 57 SS, allena utöfva beskattningsrätten, hvartill ostridigt hörer bestämmandet af bevillningar: hvaribland räknas, jemlikt 60 , tullafgifterna. 1 len författning, hvars föremål är att lemna bestämmelser angående dessa afgilter, eller den gällande taxan för tullafgifterna, förekomma stadganden angående Ständernas tolag, äfvensom de varor, hvilka i taxan serskildt befrias för tolag, och hvaribland artikein ull tydligen uppräknas. Häraf ådagalägges, att begge statsmakterna ansett bestämmelserna, huruvida tolag al viss vara borde utgöras eller icke, tillhöra beskattningslagstiftningen, hvilken, enligt ofvannämnde SS, af grundlagen allena tillkomma Rikets Ständer. I hänseende till invändningen emot Justitieombudsmannens anmärkning, att tolagsafgiften för Norrköping icke uteslutande afsett de föremål, som i 3 ansvarighetslagen omförmälas, åberopar denne, atc svaranderne i deras förklaring medgifvit, att städernas tolag äfven användes till fyllnad i löneanslagen för deras tjenstemän. Då nu begreppet aönefyllnadsanslag till tjenstermän, icke kan vara liktydigt med de inrättningar till enskildes gemensamma nytta och beqvämlighet, som i nyssnämnde omnämnas, ansåg Just. ombudsmannen detta innefatta eu erkännande at anmärkningens riktighet. Såvida, likmätigt den af KonstitutionsUtskottet tillkännagilna mening, det måste antagas, att sedan tolag af ull blitvit i grundiagsenlig ordning i allmänhet afskaffad, dess påbjudande å nyo, till förmån för en viss stad, måste betraktas såsom en ny pålaga, fann Just. ombudsmanmen sig böra fullfölja anmärkningen, att de statsrådsledamöter, hvilka tillstyrkt stadgandet om tolag å till Norrköping imkommande ull, härvid handlat i strid emot Regeringsformens 37, 60 och 73 S9. I sin slutförklaring hafva svaranderne ytterligare anfört, att sjelfva benämningen tolag (zulage) skulle utvisa, att dermed icke förstås någon del af tullbevillningen, utan ett tillägg till densamma, hvilket, successivt åt vissa städer anvisadt, så mycket mindre lärer kunna subsumeras under 60 Regeringsformen, som denna , tydligen hänförande sig till den förutgående 59 S, endast handlar om bevillningar, som äro afsedda att fylla statens behof, utöfver de ordinarie inkomsterna. Afgifterna, som haft till föremål enskildas gemensamma nytta och beqvämlighetn, hafva aldrig hittills i Sverige varit betraktade såsom ingående i beräkningen af statsverkets behof; och hvad toiagen serskildt beträffar, hafva de båda statsmakterna städse ansett den vara innebegripen bland de undantag, som 3 ansvarighetslagen omförmäler (?). Konungen har alltid bestämt och beviljat tolag åt de städer, som deraf visat sig vara i behof och Rikets Ständer hafva icke ifrågasatt grundlagsenligheten af dessa tillgöranden.) Svaranderne åberopa till bestyrkande deraf, att den motion, som vid 4834 års riksdag föranledde Rikets Ständers underdåniga skrifvelse angående reglering af den till stapelstäderne utgående tolagen, behandlades af EkonomiUtskottet, men icke af BevillningsUtskottet. De komma härifrån till den slutsats: att om Kongl. Maj:t nu eger rätt, att i allmänhet pålägga och tilldela tolag, (men hvar finnes en sådan Konungens rätt i grundlag stadgad?) måste häraf följa, att, oaktadt tulltaxan af den 20 Juni 4835 innehåller befrielse från allmän tolag å införd ull, rättigheten dock så mycket mera måste hafva förefunnits, att, på sätt som skett, medgifva fortfarande af den serskilda afgift å samma vara, som i Norrköping under namn af inqvarteringstolag blifvit erlagd. De erkänna, att bevillningens bestämmande tillkommer Rikets Stämder allena, qmen tolagen kan ej dit hänföras, och minst kunna de medgifva, att tolagen skulle vara iklädd bevillningsnatur derför, att stadgarne derom influtit i underrättelserna till tulltaxan, emedan sådant endast skulle skett till de trafikerandes beqvämlighet: derföre att tolagen vanligen utgår med viss ) Detta är sannt, så till vida, att de i annar syftning väckte frågor, om olagligheten af to Jagens bestämmande utan Rikets Ständer: samtycke, vid flera riksdagar strandat emo de välbekante majoriteterna i vissa stånd, si att resultatet aldrig förr vunnits. LL —— X—r—rÅIubv)Eepeees ——— nt -—-— att vänta Mokaniskt. och svsselsatt med tu