Aftonbladet – 12 mars 1842, sida 2

itan endast en åsigt öfver vilkoren för dess behandling, om frågan möjligen i en framtid skulle örekomma.r De tillägga, med afseende på just.-ombudsman nens framställning angående kongl. maj:ts förbindelse, att i helgd bevara lagarne af den 4 Mars 4830 och sambandet emellan denna helgds bevarande samt 46 regeringsformen, att nämnde lagar äro en stiftelse af konung och ständer. och att de ej kunna ändras utan begges samtycke. Dessa lagar innebära de grunder och be: stämma den grundford, hvaruppå värdet af ri kets mynt (sedelmynt?) skall hvila; och falle: detta värde, uppkommer derigenom en rubbning i alla eganderätts-förhållanden, som, åstadkommen i laglig ordning, är en olycka, och i olaglig, derjemte ett våld. Bankens belastande med utrikes skuld kan förminska bankens behållningar och rörelsekapitslet inom landet, och följderna deraf kunna biifra en verklig rubbning i grunderna för myntbestämningsoch bankolagarna. För den som garanterat dessa lagar. får och kan det således icke vara likgiltigt, huru en sådan lån-transaktion till belopp, tid och vilkor uppgöres. Konungens medverkan härtill å stadkommer deremet ingen rubbning i rikets ständers rätt att ensamme lemna bankoförvaltningen de förordnanden och stadgar, som uti S 72 regeringsformen äro omnämnde, enär dessa föreskrifter, för att vara gällande, ingalunda fö ligga i strid med grundlagarna eller de på dem srundade serskilda lagar; och af denna egenskap ro 4830 års myntbestämningsoch banko-lagar. Så anse de rikets ständer sjelfve hafva betraktat saken år 18353, då de, i anledning af den kong. skrifvelsen, icke gjorde den ringaste erinran. De bestrida således, att den yttrade åsigten angående sättet för uppfyllandet af en gjord anhålan skall antaga naturen af beslut och handling, samt yttra, att det fordras en alldeles egen tolkning af grundlagen för att finna detta handlingssätt utgöra en uppenbarlig öfverträdelse af dess tydliga föreskrift. He Poppius har i sin serskilda förklaring icke infört något annat väsendtligt skäl, än hans medtilltalade, utom det, att den uti 72 regeringtformen rikets ständer medgifna rätt att förordna om förvaltningen af deras bank, icke synes innefatta någon dem allena tillkommande makt, alt skuldsätta densamma hos främmande natioher, samt derigenom möjligen ådraga hela riket vådor och förluster, samt att till lidande för oväkneliga enskilda medborgare måhända störa säkerheten af den realisation, som blifvit genom agarna den 4 Mars 4830 af konung och ständer semensamt stadgad. En framställning till rikets ständer, att begge statsmakternas samverkan erordrades till en sådan bankens skuldsättning, anser han ej klandervärd, och ännu mindre böra beifras genom juridiskt åtal.