Aftonbladet – 10 mars 1842, sida 2

leröm förekommer, (vare sig i tradition eller örment egen erfarenhet, det will säga, hvad nenniskan på den ståndpunkt, der vetande och vetenskap hittills befinna sig, ännu ieke kan uppösa och förklara.) likväl är följden af ett i sig sjelf ralurligt förhållande emellan orsak och verkar; ch att bristen endast ligger i menniskans inkränkta förmåga, af hvilken hvarje sak ännu ice kan och kanske icke någonsin kommer att kunna fullt utredas. Tager man nu denna sak i och för sig sjelf, så är den i sanning ovedersäglig och utgör just sjelfva grundmeningen af det tänkesätt, hvartill tidehvarfvet sträfvar. Man bestrider icke, att outsägligt många krafter inom andelifvets och den högre naturens, liksom inom den blott lägres sferer gifvas, hvilkas sammanhang för oss ligger mer och mindre okändt. Arligen upptäckas nya fenomener af dessa krafter, och de redan bekanta måste, i följd af dessa nya, som oftast undergå revision, jemkning, ändring. Men dessa nya fenomener utgöra derföre icke underverk i sig sjelfva. M:ll B. räknar ju icke krutets explosion för ett sådant? Hon uttalar det såsom exempel på hvad Amerikas vildar anse för ett under, emedan de icke sjelfve begripa, hvaraf krutexplosionen kommer. Machiners drifvande med ångor är icke heller i sig sjelf ett mirakel; men måste så förekomma hvar och ea med ångans mekaniska användande obekant, hvarföre ångbåtar tvifvelsutan gälla för trolldom, om de visa sig i okuitiverades farvatten; och vi veta om sjelfva den kloke kardinal Riehelieu, huru kan lät på dårbuset inspärra en man, som ville framlägga förslaget om användande af en på 4600:talet ekänd fysisk kraft till drifvande af vagnar. M:ll Bremer måste lika litet betrakta inverkandet af oss okända andekrafter i det vanliga lifvets förhållarden, för ett underverk, då hon härom sjelf till förklaring straxt efter framkastar den frågan: skulle ett sådant inverkande i grunden vara annat än ett högst nalurligt och det si alla dess graders, ända ifrån andarnes hviskning i tysta drömmar och upp till den höjd, der den evige anden sjelf, i omedelbar närvaro, genomtränger den jordiska verkligheten? Di hon anser allt detta tillgå fullkomligen naturligt, så är det gifvet, att hon deruti icke ser några underverk i och för sig sjelfva; och detså mycket mindre, som hon straxt efter säger den ofvannämnda inverkan icke bestå i ett kringgående, ett upphäfvande af de oss kända naturlagarne, utan ett förklarande och fullbordande af dera i högre mening. Hennes tanke är utan tvilvel den, att ingenting, som sker, ifrån det högsta till det lägsta — ända ifrån den evige aundens (Guds) egen handling och alla andra andars hviskningar i hemlighetsfulla drömmar, ända ned till de obetydligaste företeelser på jorden omkring oss — någonsin tilldrager sig med upphäfvande 2f de verkliga tillvarelsesätten i universi system. Allt sker alltid och nödvändigtvis i full enlighet med någon lag. Utom eller i motsägelse till det Helas (Guds, andelifvets och verldsaltet) system kan ingenting vara. Detta är nu just den sanning, vi påstå; och en vigtig sannisg. Men derföre är det också nödvändigt att icke fela mot begreppet vid tillämpringen, så t. ex., att man föreställer sig outredda fenomener vara en verkan af några sådana oupptäckta naturlagar, som skulle kunna upphäfva de redan verkligen kända. Så t. ex. skola vi troligen aldrig kunna fullständigt förklara hemligheten af själens funktioner eller beskaffenheten af de inre sinnen, genem hvilka aflägsnaj föremål kunna framträda uti inbillningskraften lika lefvande, som om de stode framför oss, elier hvilka under sömnen emottaga dess intryck, som vi kalla drömmar. Afvenså är den kraft, hvilken underhåller hela den organiska generations och lifsprocessen, utstrålandet af solens ljus, planeternas kretsande i rymden, med ett ord, hela skapelsens herrliga verk, en samling af underverk, eller rättare, ett enda stort underverk, som menniskoförståndet aldrig kan komma att fulit begripa, emedan denna kraft är Gud sjelf. Men likasom det gifves vissa mathematiska och logiska sanningar, hvilka väl kunna sägas hemtade ur erfarenheten, men dock äro så konstanta, att de utgöra lagar, hvilka ickekunna vara annorlunda (såsom t. ex. att de, som äro lika stora med ett och samma, äfven miste sinsemellan vara lika stora; eller: att en del icke kan vara större än sitt hela); så gifves det äfven inom den fvsiska verlden dvlika konstanta sanningar eller