Aftonbladet – 8 mars 1842, sida 2

ej vilja uppklifva på en lögn — till nådens och måhända lyckans tempel. Det hör icke hit, Damiens. Ännu en gång hvad ej med skonsamhet kan uträttas, det vinnes genom torturen., Ni talar med Neros vältalighet, min domare och med Ludvig XI:s argumenter — och dec skrämer ni mig ej för torturen. Jag är färdi; att ryckas lem från lem, om ej för annat, at! bevisa: huru litet innehåll det finnes uti et kungs-ord.n Huru, trotsigel Er konung, mine hervar, gaf befallning, at man ej skulle göra mig ondt. Han gaf mig dessutom sin förlåtelse. Det var mycket rörande mine herrar, emedan det kom från ett kunglig hjerta l Den enskilde har rättighet att förlåta det ho nom enskildt tillhöriga af ett brott. Men der allmänna lagen måste straffa hvarje steg mot der allmänna ordningen. Så tänkte man ej i Rom, när man dansad: kring Caracallas mördaren, invände Damiens. Ni känner besvurna lagar, endast detta bro har gjort er hemfallen åt torturen. För det — det är en osanning sade Damiens med ljudelig stämma. Välan dån, yttrade öfverdomaren, vinkande åt några rättsbetjenter, som utförde Demiens til) tortur-rummet. I tvenne hela timmar uthärdade marlyren på sträckbänken, utan att afgifva en suck. Oförmögen att gå, med krossade leder, inbars delingqventen i domaresalen, ånyo uppmanad att nämna sina medbrottsliga.