Aftonbladet – 8 mars 1842, sida 2

borgareståndat kunna dölja för sig, att det icke var ståndet, som härvid betydde någonting, fastän det var en fraktion deraf — fabrikssocieteten — som betalade forlönen. Och låt vara ock att denna enstaka fraktion finner sig nöjd nu; de öfriga äro det så mycket mindre. Handeln eger ock ett intresse; men detta gjorde den gången ingen vinst. Industrien i allmänhet såg vida vigtigare angelägenheter åsidosatta och fortfar ännu att lida af uraktlåtenbeten. Huru g:ck det, t. ex., med det ofta omförmälta skapandet af ett kreditsystem, som skulle förskaffa näringsfliten nytt lif, oberoende af annat än henne sjelf? En halfmesyr, och derigenom en helt och bållet förfelad, togs dertill, när man trodde sig kunna införa inrikes vexlar, utan att samtidigt ordna utsökningslagarne, på ett sätt, som stod i öfverensstämmelse dermed och förskaffade vexlarne omlopp. I deras ställe har man ännu, liksom förut, stående lån, diskontlån, privatbankslån, mot inteckningar och borgen, till industriens grund: usla vederlag för den sjelfständiga kredit, som hvilar på industriens egen fortväxande utveckling! Verklig handelsbanksrörelse — bankirrörelse — kan ej uppkomma, der procenteriet trifs under hvarjehanda former; stationär, ja tillbakaskridande, måste handeln befinnas, der förtroendet är liktydigt med äfventyr, och kapitalerna afkasta mer i lurendrejarens och bränvinsspekulantens hand, än i köpmannens. Nöringsflitens uppblomstrande är ej att -hoppas, Ider producenten måste köpa sig afsättning ge nom en lång och alldeles ofruktbar kredit, under ständig våda att beröfvas både kapital och vinst genom detta oeftergifliga vilkor, som utesluter all täflan med den omedebart realiserande utländske fabrikanten. Alla dessa förhållanden. så maktpåliggande för borgareståndet, har det ej kunnat ordna till sin fördel eller det helas; hvad betyder då dess förmåga såsom stånd? ... Ståndets majoriteter hafva icke förbisett denna betydelselöshet, när de antogo det nya representationsförslaget, i strid mot prohibitisternas mening. Men innan nästa riksdag torde äfven de sistnämnde hafva uppgjort en sluträkning öfver hvad industrien vunnit och förlorat under mellantiderna, till följd af det, som vid den näst föregående riksdagen beslöts eller försammades, och af hvad som kunde uträttas eller måste åsidosättas. Det skulle förundra mig mycket, om icke äfven de då fått ögonen öppnade tillräckligt af erfarenheten, för att skjuta ifrån sig et! representationsmonopol, som icke befunnits lemna någon vinst vid bokslutet — kort sagdt, det ges icke något stånd, som, när man skarp! och fördomsfritt granskar dess ställning, är intresseradt emot representationsförändringen, under det att intet ibland dem är belåtet med närvarande förhållanden. Boendeståndet talar du ej om; men tydligt är att ej det kan hafva någonting emot en förän dring, som det företrädesvis har understödt och hvarpå det ej kan annat än vinna. Vid första påseendet skulle man tycka tvertom, i likhet med ståndets lilla minoritet. Vore det också fråga endast om ståndsintresset, så kunde bondeståndet snarast hafva någonting att invärda mot representationsförändringen. Detta stånd äger för det närvarande, med visshet, 1 röst i de allmänna riksdagsfrågorna, efter beräk: ningen; men denna röst anser minoriteten kunna gå förlorad vid ett nytt represeutationssätt under det att ingenting dylikt äfventyras hvarken för adeln, presterna eller borgerskapet Man synes likväl hafva glömt 2tt bondestån?e! redan vunnit en ofantligt öfvervägande röst : opinionen, och att när en dylik moralisk öfvervigt en gång är vunnen; kan den ej vidare förloras, med vilkor blott att den pluralitet, som representeras gerom densamma, icke blir ett ro för sektfanatism och sålunda kan sänkas tillbaka i den råhet och okunnighet, som alltifrån katolicismens införande bemäktigade sig massan, och hvarutur bondeståndet sednast, eller först efter 1809 års statsförändring, lyckats att upparbeta sig. Bondeståndet, sedan det en gång kommit till medvetande af sin politiska ställning, är ej ett stånd såsom andra, i fall Pan med denna benämning förstår en priviligierad korporation: det är någonting vida mer. Detta fjerde stånd är hos oss hvad det så kallade tredje ståndet var i Frankrike, innan de privilegierade tvungo det att öppet uttala hvad det var och säga dem, att det utgjorde hela Franska folket, mot hvilket de sjelfva sågo sig vara en ringa hop, ehuru en omåttligt anspråksfull. Förklaringen blef som du vet, signalen till den stora revolutionen. Bondeståndet har varit så beskedligt ati icke föra något dylikt språk hos oss. Det har stadnat vid att säga sig vara 94, af nationen; men fastän detta kunde tyckas mycket nog, och gifva bönderna lika betydliga som grundade an. språk, så hafva de, för det allmänna bästas skull till och med äfventyrat den formella rätt de redan obestridt besitta, och att vid de samfällda valen se sig äfven så snart uteslutna som invalda. Faran är imedlertid, vid närmare undersökning, hlott scskenhar: och äfven dotta ckan kan endact