Aftonbladet – 8 mars 1842, sida 2

Har ni icke sårat konungen under mening att beröfva honom lifvet?, frågade anklagaren. Om jag hade anfallit konungen i tanka att mörda honom, då hade mitt blotta uppsåt varit ett politiskt mord. Om jag velat döda konurgen, så hade detta varit lika lätt, som att blott och bart såra honom. Utgången bevisar således 4) att jag ej haft tanka på mord, och 2) att jag icke utfört annat än en vilja, som var att såra en kropp;, yttrade Damiens och fäste en skarp blick på öfverdomaren, Det var allenast ett icke-lyekligt tillfälle, som gick er vilja i vägen — det var ej viljan som gick tillfället, advocerade domaren. Således antager ni, min domare, det vara ett icke-lyckligt tillfälle, som afböjer ett förment brott? Hur vill ni förklara mig detta påstående, som jag anhåller måtte ordagrannt intagas i protokollet, begärde Damiens. Bevisa att er vilja var fientlig till ett mord, sade domaren med ett uttryck, som skulle betyda: nu har jag fogeln i buren. Det kan och vill jag, svarade Damiens, tillläggande: betrakta min på bordet liggande knif, den är min målsman i denna sak. Betrakta knifven, mina herrar, den är ej förgiftad, ej tvärslipad, utan en ganska vanlig pennknif. Som ni finner, mina domare, så innehåller den tvenne blad, ett stort och bredt, ett smalt och litet. Det lilla är trubbigt och slätt, ännu färgadt af Ludvig XV:s blod. Man skulle med det kila bladet ej en gång kunna slakta ett får, mycket mindre en kungstiger.n Det blef ett sorl i domsalen. Öfverdomaren bleknade, det sågs, att han var slagen af för star