Aftonbladet – 7 mars 1842, sida 2

med hvilket kommers kunde komma i fråga. Och nu också ett par små frågor, som torde visa, att hela Hr Poppii argument utom sin rättsvidrighet innefattar i sak ett enfaldigt och meningslöst tal: hvartill skulle det egentligen tjena, att Svenska vexelstadgarne gjordes till ett aftryck af en eller flere utländska? Om utländsk vexellag stadgade knut eller halsjern eller lifstidsfängelse för acceptant, som ej förmådde honorera vexel, skulle vi här i Sverige då äfven stadga dylika straff. eller om en utländsk makt alldeles upphäfde betalningsrätten för vexlar, skulle vi då göra sammaledes, så att en Svensk handlande, som ägde ett vexelbref i sina händer, derföre borde få ingenting? Skxymtar icke Hr Poppius nu, att vexelstadgarne angå förbållandet Svenska män emellan, och att det skulle blifva en ängslig belägenhet för våra handlande, om de måste tro att Konungen efter behag kunde förfoga om deras vigtigaste myntrepresentanter, och att detta kunde ske i samråd mel sådane rådgifvare, som de, hvilka uppfanno det luminösa förslaget om borgen för skatterna och flere andra? Andra målet. OM DEN GRUNDLAGSVIDRIGA BEHANDLINGEN AF RIKETS STÄNDERS FÖRSLAG TILL LAG FÖR ENSKILTA BANKER, på kvilket Ständerna uti skrifvelse den 149 Maj 1835 begärt Kongl. Maj:ts nåsiga fastställelse. Korgl. Maj:t bade vid föredragning af detta ärende genom Justitieexpeditionen, den 30 Moj i Statsrådet förklarat, att då förslaget så sent inkommit, fråga om dess behandling i öfverensstämmelse med 87 Reg.-formen förfallit; men att Kongl. Maj:t likväl uppå föredragning genom Handelsoch Finansexpeditionen, från hvilken expedition kungl. kungörelsen af d. 24 Jan, 1824 angående enskilda banker eller diskonter blifvit utfärdad, ville tillse, huruvida Rikets Ständers aflemnade förslag kunde till ändring i denna kungörelse gifva anledning. Den 4 Nov. samma år, bade en sådan ytterligare föredragning al detta ärende egt rum, då Statssekreteraren, herr Skogman tillika med Justitie statsministern, grefve Rosenblad, Statsrådet grefve Löwenbjelm och Statsrådet. friherre v. Schul!zewheim yttrat: att då någon allmän Lag för enskilda banker icke hunzrit, i enlighet med 87 Reg.-formen, vid förflutne riksdag af Konungen och Rikets Ständer gemensamt stiftas, det icke kunde anses lämpligt, att en serskild författning rörande detta ämne i administrativ väg utfärdades; men tillstyrkte: att Kongl. Maj:t måtte förklara, att när dädanefier frågor om -stiftande af enskilda bankassociationer eller om stadfästelse af reglementen för sådana inrättningar kunde uppstå, Kongl. Maj:t ville, i hvarje särskildt fall tillse, i hvad mån de uti Rikets Ständers förslag innefattade allmänna grunder kunde tillämpas, till vinnande af den fulikomliga säkerhet emot missbruk af dylika inrättningar, som omsorgen för allmänt väl påkallade; hvilket Konungen äfven beslutat. Emot denna rådgifvande åtgärd anmärkte Justitieombudsmannen, att den enskildhet i lagsliftning, som dervid åsyftats, men hvilken Rikets Ständer genom det afgilna allmänna lagförslaget velat motverka, är stridande mot 87 S Reg.-formen, dels emedan kungl. kungörelsen d. 24 Jan. 1824 såsom af Rikets Ständer till alla delar antagen, och stadfästad i 6 af lagen för Rikets Ständers Bank af den 4 Mars 4830,jemlikt ordalydelsen i samma icke kunnat, utan af Konungen och Rikets Ständer gemensamt afskaffas eller förändras; :dels ock emedan ett af Rikets Ständer till Kongl. Maj:ts sanktion aflemnadt lagförslag icke bordt på det sätt antagas, att en del deraf, styckad från det öfriga, utan Rikets Ständers bifall, i administrativ väg I med den gällande lagen införlifvades. De tilltalade rådgifvarne hafva häremot anfört, latt de tvänne omständigheter justitie-ombudsI mannen uppgifvit icke hafva inträffat. Föredraganden och statsrådets ledamöter bafva hvarken ltillstyrkt afskafjande eller ändring af kongl. kung. den 24 Jan. 1824, eller antagande till större eller mindre del af det lagförslag i ämnet, hvilket rikets stönder till konungen aflemnat, men tiden för riksdagens afslutande icke medgaf att pröfva och afgöra. Icke heller hafva de tillstyrkt förIslagets införlifvande med vämnde kungörelse. De hafva tvärtom yttrat, de!s att under närvalrande omständigheter utfärdandet af en ny författning om enskilda banker i administratif väg icke var lämpligt, dels att pröfning skulle i hvarje serskildt fall äga rum, huruvida de i lagförslaget framställda allmänna grunder kunde vinna tillämpning. Dessa allmänna grunder innefattade legentligen v:sa financiella bestämmelser, oberoende af den ,:ridiska delen i förslaget, och lik3