Aftonbladet – 3 mars 1842, sida 2

uttryckligen föreskrifvet. Deuna lagtolkning synes äfven närmare instämma med 853 Regeringsformen, som stadgar, att srundlagarne skola efter deras ordalydeise i hvarje serskildt fall tillämpas, än att dess behörighet göres tvifvelaktig af hvad ett Lagutskott yttrat, helst det icke lärer kunna antagas, att alla författningar, hvilkas ämnen ej influtit i 1734 års lagbok, endasi derföre och utan undantag kunde bära namn af ekonomiska, de der borde, enligt 89 Regeringsformen, stiftas. Justitie-ombudsmannen ingår derefter i en omständlig vederläggning af de framstållda inavänningarna, att A!lmänna Lagen icke innefattar några föreskrifter om vexelrörelsen. Han iberopar sådana; t. ex. röravde laga domstol i vexeisaker; och visar, att 24 S i 1752 års Koogl. Reso!ution väl förklarar, att inrikes orter emellan dragna invisningar el!er såsom vexlar förfatjade obligationer icke, hvad deras säkerhet och betalningssätt angår, må dragas under vexelstadgan; men icke hindrar, att vexe! och frågan om dess betalning må dragas under lagen om invisningar, hvilket deremot just vexellagen bjuder, i händelse den så kallade vexelrätten är försuten. Emot hvad sålunda af grundlag och allmän lag kan inhemtas, anser Justitie-ombudsmannen frågan vara af ringa, om någon vigt, buruvida vexelstadgan och förändringarne deri blifvit utfärdade ifrån Justitie-expeditionen eller någon expedition af Konungens Kansli, hvilket Ömsevis i andra mål kunnat ske utan åtskilnad af deras ekunomiska eller egentligen juridiska egenskap. Rikets Ständers i önskningsväg anmälde hemställan år 4813, angående vexelstadgans öfverseende, anser Justitie-ombudsmannen ej någonting bevisa. Dels mnehåller de nu gäliande vexelförfattningarne till större delen, hvad rörer ordningen och kontrollerna vid vexelhandeln, mäktlares skyldigheter och ansvarighet, m. m., som den nya ej bebandlat, dels kunna Rikets Ständer vid något tillfälle eftergifva sim andel i Jagstiftningsrätten, utan att den derföre må anses vid andra tillfällen hafva upphört. Justitie-ombudsmannen fortfar derföre i sit påstående. att de ledamöter af Statsrådet, som afstyrkt bifall till Rikets Ständers förslag, handlat i strid med 87 Regeringsformen. Som 406 Regeringsformen bjuder, att Konungens rådgifvare skola för embetsförseelser dömas efte; allmän lag, och den serskilda författning, som till bestämmandet af ansvaret är fastställd; men denna författning, eller ansvarighetslagen den 10 Febr. 4840, icke nämner det fall, då rådgifvarne kunna hbafva tillstyrkt öfverträdelse af hvac 87 S Regeringsformen, angående stiftande, äidring eller upphäfvande af civiloch kriminallag samt kyrkolag, föreskrifver; och då förstnämnde grundlagsbud hänvisar — utan inskränkniog till vissa mål eller utmärkelse af deras beskaffenhet — till allmän lag, hvars stadgande : 4 kap. 42 Rättegångsbalken tvifvelsutan ör lämpligt, såväl till domare som till andra embetsmän, framställer Justitie-ombudsmannen det påstående, att derest den anmärkta öfverträdelsen af 87 Regeringsformen anses hafva blifvit begånger, de tilltalade ledamöterna af Konunrgens Statsråd måtte anses efter nämnde allmänna lagens rum, med den tillämpning deraf, som Riksrätten, vid öfvervägande af bvarje måls heskaffenhet och i mån af deras deltagande i rådslagen, pröfvar rättvist bestämma. Emot dessa Just.-ombudsm:s slutpåståenden hafva svarandena icke afgifvit någon särskild förklaring, utan erdast åberopat hvad de förut anfört: men i afseende på ansvarspåföljden, hvilken Justitie-eombudsmannen äfven i flera andra mi yrkat efter allmänna lagens, uti 406 Regeringsformer åberopade stadganden, hafva alla de tilltalade åberopat innehållet af 106 Reg.-formen och Ansvarighetslagen, samt söka derutui draga den tydning, att de fall, då ansvar efter allmänna lagen kan äga rum, vore inskränkta till sådana förbrytelser, som omnämnas i :ne 3. 7 och 8 af Ansvarighetslagen; men att för alls öfrige, i sistnämnde Lag icke definierade uraktlåtanden, Rikets Ständer allena kunna göra sådan anmälan om Rådgifvarnes endtledigande. hvartill 407 Reg.-formen dem berättigar. Regeringsformen och Ansvarighetslagenn, säga de, öppna således tvenne utvägar för yrkande af ansvar å Statsrådets ledamöter för grundlagarnes öfverträdande, nemligen den, som öfverlemnas till judiciel embetsmyndighet att bereda och afgöra, och den, som öfverlemnas till Rikets Ständers bedömande. Då den förra af dessa utvägar, eburu af juridisk beskaffenhet, likväl enössme—L ssssnsismnsskrrrnsnsnsstsjumssrtrsretueess———— 2 otdtexnnte