Aftonbladet – 3 mars 1842, sida 1

nöjd. Lifvet bar för mig varit en svår kamj och jag längtar till hvilan, — — — Han vili tala vidare, men han hade blifvit så matt 2f der långa ansträngningen, att han ej förmådde det Läkarne bådo oss lemna sjukrummet. Vigjorde det. Lutande sitt hufvud mot mitt bröst öiverlemnade Fanny sig åt sin rättvisa sorg, som jag bade så stort skäl att deja. Mot aftonen drog vår ädie välgörare sin sista suck. Hans sista blick föll på Fanny och mig Vi sörjde honom uppriktigt, och endast den tanken att han lefvat ett glädjelöst lif kunde försona oss med hans bortgång: Sedan vi öfver: lemnat bans qvarlefvor åt jorden, flvttade Fanny till sin förmyndare, en af de grannar, som övervarit vår högtidligt sorgliga förlofning. Med undantag af några donationer till fromma stiftelser, hade den 2flidne testamenterat hela sir betydliga förmögenhet till Fanny, som derigenom blef en af de. rikåste arftagerskor i provinsen. Men till alla, honungsöta spekulanters förtviflan var hennes-rika hjerta redan intecknadt. Äfven denna. egendom tillföll Fanny. Vi utsågo den, i agseende till. dess vackra belägenhet, till vår bostad, men som byggnaden var betydligt förfallen, måste den undergå en fullständig reparation. Detta drog ut på tiden, så att vi icke förrän ett år efter vår välgörares död hade vårt bo i ordning. Då sade jag en afton till Fanny, som sittande i mitt knä, bade talat om stolar, bord; sängar m. m. — Nu återstår blott en nödvändiz sak, som vi måste skaffa ossv — Hvad då, min vän? frågade hon. En lysnings-sedell —