Aftonbladet – 1 mars 1842, sida 2

att tillkomsten behöfver vara den gifna prolifikationsmethoden. Så kallar man i denna mening Krig ett barn af Arelystnaden; Fosterlandets son, heter en maskulin inföding i landet; Dumheten säger man vara en dotter af Oförnuftet, 0. s. Vv. Oautadt intet hinder finnes i språket, att på detta sätt nyttja orden, gilves dock säkert ingen, sem icke erkänner, att dessa uttryck då brukas i oegentlig mening. Men ett ord, sålunda begagnadt, säges (i den lärda terminologien) stå allegoriskt, metaforiskt, figurligt, mythiskl. Dessa benämningar ega visst en specifik olikhet sins emellan: men alla öfverensstämma de deruti, att tillkännagifva ett oegentligt språkbruk, hvilket för ingen del innebär, att en osanning dermed då uttryckes, utan en sanning, en tanke, en mening af annat slag, än efter det bokstafliga språkbruket. Ingen lärer väl kunna påstå, att man talar osant, då man kallar en inföding i ett land Fosterlandets Son, eller om man benämner dumheten Oförnufiets Dotter; men hvar och en medgifver tillika, att sanningen i begreppen Son och Dotter bär är af annat slag, än då man t. ex. säger Erik XIV vara Gustaf I:s son, och prinsessan Cecilia hans dotter. Den Hel. Skrift förklarar, alt Christus är Guds Son. Härom får en ehbristen således intet tvifvel hysa. Den Hel. Skrift sjelf omtalar Christi tillkomst af sin Fader, Gud, på ett sitt, som icke liknar den gifna prolifikationsprocessen: Aflelsen. Med andra ord: den säger Christus vara Guds Son, men icke på samma vis, som en son åstadkommes af sin far i egentlig, ofigurlig mening. Gu! Fader skulle annars sjelf bafva nalkats Maria medelst något annat, än öfverskyggning. Nu omtalas, deremot, såsom närvarande person blott en tredje, nemligen engeln Gabriel. Kyrkans gamla och så oeftergifligt fasthållna Jära om jungfru Marias Immaculata Conceptio (hvsri tanken tyckes vara, att hon icke gjorts delaktig af något befrödande sperma i materiell mening, oaktadt fostret, som uppkom, hade en materiell kropp) antyder onekligen, att Christi danelse ej skedde genom prolifikation; och den Johanneiska läran om Christi Etthet (eller åtminstone Identitet) med sin Fader, styrker detta än ytterligare, enär den innefattar, att Christus på visst sätt måste hafva frambragt sig sjelf. Det är således ovedersägligt, alt den Hel. Skrift icke tillåter en christen anse uttrycket Guds Son vara sagdt i hvad vi ofvanföre kallade egentlig stil, efter samma Hel. Skrift sjelf nyttjar uttrycket mythickt. Men för att ett ord användes oegentligt, är det derföre icke likgiltigt, på hvilket ibland de figurliga sätten det brukas. Ty inom omfånget af det oegentliga (allegoriska, metaforiska, mMythiska m. m.) kunna stora olikbeter förete sig. Två saker äro för en christen af den Hel. Skrift sjelf i detta ämne gifna, nemligen: 4:o att Chrislus är Guds Son; och 9:o att han är det på ett mylhiskt sätt. Men hvilken ech hurudan denna hans mythiska egenskap af Son åt Gud må vara, är en annan och ganska djup fråga för sig. Om denna fråga också förblilver oafgjord, så finna vi likväl, att icke destomindre de två förstnämnda satserna stå fast, såsom rent bibliska. Att hålla Christus för Son åt Gud Fader på samma sätt, som en genom prolifikationsprocessen frambragt sen är det, d. v. s. att taga ordet Son efter dess egentliga språkbruk (se ofvan), är onekligen och tydligen obibiiskt. Det är verkligen förvånande, att härom någon strid kunnat vara. Hela tvisten hänför sig ytterst till att ingenting vidare angå, än en språkfråga. Ty om man också stöter sig på, att kalla det sätt egentligt, hvarpå söner ibland oss af sina fäder frambringas, och — i hänsyn härtill då — Christi alstringssätt oegentligt, allegoriskt, mythiskt o. s. v.; så kan man byta om dessa termer. Man kan i stället säga, att Christus är Son åt Gud Fader på egentligt sätt; men att vi alle äro söner af våra föräldrar oegentligen. Det blir då vi, som äro afiade i mythisk mening, men Christi prolifikation skedde bokstafligen. Man måste imedlertid begripa, 2tt genom detta ombyte af språkbruk förändras icke det ringaste af sjelfva meningen, som på stöd af den Hel. Skrift evigt måste vara och förblifva den, att Christus är Gnad Faders Son på ett annat sätt, än vi samtige äro det af våra fäder. Denna olikhet är man verkligen tvungen att med någonting uttrycka, så fort man har för ämne att i tal eller skrift afbandla den. Tycker man om, att kalla både Christi och vårt e2llmänna uppkomstsätt egentliga, och ingendera mythiska; så gilves äfven häremot intet hinder. Men då blir man nödsakad att uppfinna någon annan, ny term till att utmärka olikheten. Under tiden kan det omöjligen skada, om man tills vidare it